Michail Kuzmin

V
FRAGMENT


1.

Min son,
det är nu dags att ta farväl.
En lång tid ska du inte se mig,
en lång tid inte höra min röst.
Men inte var det lång tid sedan
som din morfar kom med dig från öknen
och du undrade, när du först såg mig:
”Är han där guden Ptah?”
Nu är det du som liknar guden Ptah,
och du går ut i stora världen,
och du går utan mig.
Men Isis är alltid med dig.
Minns du promenaderna
längs akaciekantade vägar
i tempelträdgården,
när du berättade för mig om din kärlek
och ditt mörka ansikte bleknade, och du grät?
Minns du den gången vi från templets murar
såg upp mot stjärnorna
och staden tystnade
alldeles i närheten, och ändå så långt bort?
Inte rör det här gudomliga mysterier.
I morgon kommer nya lärjungar hit,
och ingen ska undra: ”Är han där guden Ptah?” –
för jag har ju åldrats
medan du i din tur börjat likna guden Ptah.
Men inte ska jag glömma dig,
och mina djupaste tankar,
mina innersta böner
ska följa dig ut i stora världen,
min son.


2.

Jag fördes genom trädgården,
genom många rum – till höger, till vänster –
och in i ett kvadratiskt gemak
fyllt av lila sken som förhängena lät in.
Där låg en kvinna
beströdd med juveler,
armband och ringar.
Hon var lika vacker som Hathor –
konturskarpa ögon, druvsvarta flätor.
Jag stod stilla.
Hon sa:
”Nå?” –
men jag teg,
och hon granskade mig och log,
och hon drog en liten blomma ur håret,
en gul liten blomma kastade hon mot mig.
Och jag tog upp den och tryckte den mot läpparna.
Men hon tittade snett och sa:
”Pojke,
kom du hit
bara för att kyssa en blomma från golvet?”
– Ja, ers nåd, mumlade jag
varvid gemaket
klingade av kvinnans
och tjänarinnornas skratt;
de klappade händer,
skrattade i kör,
ljöd som sistrer under Isisfesten
när prästerna skakar instrumenten.


3.

Ett sådant regn!
Seglet är genomblött,
ränderna syns inte mer.
Det röda rinner längs kinderna –
du erinrar om en tyrisk färgare.
Ängsliga stiger vi in
i kolarens trånga koja;
värden med ärr över pannan
föser undan de smutsiga barnen,
fulla av skabb och med sjukliga ögon,
drar fram en kubbe att sitta på,
stryker bort dammet med förklät,
klappar till träet och säger:
”Vill herrskapet smaka en kaka?”
Och den gamla svarta kvinnan
vaggar ett barn och sjunger:
”Om jag vore som farao
skulle jag köpa två päron:
min vän skulle få det ena,
det andra skulle jag äta själv.”


4.

Jag har återsett den stad där jag föddes,
där jag för längesen levde som ung;
jag visste
att inga släktingar, inga vänner fanns kvar,
jag visste,
att själva minnet av mig inte fanns kvar.
Men husen, de vindlande gatorna,
det gröna havet på avstånd –
allt detta bestående
talade till mig.
Där var barndomens dagar,
och ungdomens planer och drömmar,
och kärleken, upplöst som rök.
Främling för alla,
medellös,
utan att veta var jag kunde vila mitt huvud,
hamnade jag i ett avskilt kvarter;
ljusen lekte bakom fönsterluckor,
sång och tamburiner hördes
från de inre rummen.
Intill ett vågigt draperi
stod en lockig, vacker yngling.
När jag utmattad dröjde på stegen
vände han sig till mig:
”Abba,
är du en främling här
och saknar vänner?
Om det är så – kom in,
här finns allt du behöver
för att mildra din tomhet.
Här finns glädje och sorglöshet,
en foglig mjuk kropp, doftande hår.”
Jag saktade in, tänkte på annat.
Han fortsatte, log:
”Om inte det roar,
främling,
så finns här också andra nöjen,
som bättre passar … sinnen med insikt.”
Vid tröskeln tog jag av mig sandalerna
för att inte bära in öknens heliga sand
i fröjdernas hus.
Först nu märkte jag
att den unge portvakten
nästan var helt naken.
Och vi gick längs korridoren,
allt längre in,
mot tamburinernas växande låt.


5.

Tre gånger råkades vi ansikte mot ansikte.
Första gången var i trädgården
när jag gick att hämta mat till kamraterna.
För att förkorta sträckan
tog jag vägen förbi palatsets flygel;
plötsligt hördes strängaspel
och då jag var rätt reslig
fick jag genom det breda fönstret en glimt
av honom:
han satt i dyster ensamhet,
de slanka fingrarna rörde lätt vid en lyras strängar,
en vit hund
låg stilla vid hans fötter,
och bara springbrunnens kluck
blandade sig med musiken.
När han märkte min blick
sänkte han lyran,
lyfte huvudet.
Rent förtrollande var mig hans skönhet,
hans tysta ensamma uppenbarelse
mitt på dagen!
Jag korsade mig och sprang i fasa
bort från fönstret …
Senare gjorde jag vakttjänst på Lochias udde
och stod vid passagen
som mynnade i hovastrologens kammare.
Månskenet bildade en ljuskvadrat på golvet
och bronssmyckena på mina kängor
glänste
när jag passerade det ljusa.
Jag hejdade mig
när fotsteg hördes.
Från de inre gemaken
kom en slav med en fackla
och i hans spår tre män.
Han var en av dem.
Han var blek,
men för mig
var det som om allt fick ljus
av just denna gestalt och inte facklan.
I förbigående noterade han mig
och sa: ”Du ser bekant ut” –
och försvann in i astrologens kammare.
Hans vita skrud var sedan länge borta
liksom facklans rörliga sken,
men själv stod jag kvar, alldeles orörlig.
Och efteråt i kasernen,
när jag kände
hur Martius bredvid mig
rörde min hand på sitt vanliga vis,
låtsades jag sova.
En annan kväll
stötte vi ihop igen.
Vi var några och badade
ett stycke från kejsarens fältläger.
Plötsligt hördes skrik.
När vi kom fram såg vi att det var för sent.
En kropp hade dragits ur vattnet.
Den vilade i sanden,
samma överjordiska ansikte,
förtrollarens ansikte,
mötte med stirrande ögon.
På håll såg vi kejsaren komma emot oss,
underrättad, uppriven.
Själv stod jag utan att höra och utan att se,
och tårar, gömda som jag trodde i min barndom,
vällde nedför kinderna.
Hela natten viskade jag böner,
yrade om Asien där jag föddes, och om Nikomedia.
Och änglaröster sjöng:
”Hosianna!
En ny gud
har människorna skänkts!”



VI
VISOR FRÅN KANOPOS


1.

I Kanopos är livet fritt och rymligt –
låt oss resa, min vän.
I en lätt och snabb båt
tar vi oss enkelt dit.
Längs den ostörda stranden
syns värdshusens rad –
som förr lockar svala terrasser
trötta resande till sig.
Låt oss finna ett rum,
så avskilt det går.
Hålla hand, slå oss ned,
klädda i blomsterkransar.
Inte behöver vi lära oss
hur man utbyter kyssar:
den heliga staden ska läka
varje sår, varje sorg.


2.

Är jag inte lik ett äppelträd,
ett äppelträd i blom,
kära systrar?
Är inte mitt hår lika lockigt
som äppelträdets krona?
Är inte min kropp lika smäcker
som äppelträdets stam?
Mina armar smidiga som dess grenar.
Mina fötter fasta som dess rötter.
Är inte mina kyssar sötare än dess sötaste äpple?
Men, se!
Men, se!
unga män står i ring
och äter trädets frukt,
fast min frukt,
min frukt,
kan bara en smaka.


3.

Våra vinodlingar
borde vi oftare vattna,
våra äppelträd
bör vi oftare beskära.
I vår skyddade lilla trädgård
växer blommor och vin;
den som ser klasarna digna
känner glädje inom sig.
Grinden mellan buskarna
manar den som passerar –
den evigt gästfrie Zeus
låter den alltid stå öppen.
Alla får komma in hit,
alla tar vår trädgård emot,
och inte bor snålheten här:
alla får samla dess mognade druvor.


4.

Kypris söker Adonis –
irrar längs havets strand,
lik en lejoninna.
Tröttnar, saktar –
lägger sig att sova –
kan inte somna –
ser Adonis spökbleka skepnad,
hans klara blick som stelnat,
som slocknat. –
Kypris springer upp,
andas knappt, tröttheten
tycks bortblåst.
Hon beger sig dit
där Adonis kropp
ligger vid havet. –
Högt, högt skriker hon till,
och vågorna stämmer in
med sitt dån.


5.

Virvla, snurra:
håll i er
ordentligt!
Rasslet
från sistrer, flyktiga klanger,
svall i ekande lundar.
Vet fiskaren på Nilen
vad han ska fånga
när han kastar ut sina nät?
eller vet jägaren
hur jaktlyckan blir,
om han får träff när han siktar?
eller vet jordbrukaren
att inget hagel ska falla
över hans säd, hans unga vin?
Vad vet vi?
Vad kan vi veta?
Vad går att beklaga?
Virvla, snurra:
håll i er
ordentligt!
Rasslet
från sistrer, flyktiga klanger,
svall i ekande lundar.
Vi vet
att allt förändras,
försvinner ifrån oss för alltid.
Vi vet
att allt är förgängligt,
att bara föränderligheten är oföränderlig.
Vi vet
att den skönaste kroppen
förfaller, försvinner.
Det är vad vi vet,
det är vad vi älskar,
just detta sköra
vi famnar och kysser.
Virvla, snurra:
håll i er
ordentligt.
Rasslet
från sistrer, flyktiga klanger,
svall i ekande lundar.



VII
SLUT


Nu lämnar jag Alexandria,
länge ska jag inte se staden mer!
Jag ska se den kära gudinnans Cypern,
jag ska se Tyr, Efesos och Smyrna,
jag ska se Aten – min ungdoms längtan,
Korinth, det avlägsna Bysans,
och alla önskningars lagerkrans,
mål för all strävan –
jag ska se det mäktiga Rom! –
Allt ska jag se, utom dig!
Nu lämnar jag dig, min glädje,
länge, länge ska jag inte se dig!
All möjlig skönhet ska jag se,
mätta blicken i alla möjliga ögon,
alla möjliga läppar ska jag kyssa,
alla möjliga lockar ska jag smeka,
och alla möjliga namn ska jag viska
i väntan på möten i alla möjliga lundar.
Allt stundar mig – utom du!


ur Alexandrinska sånger, översättning och kommentarer Alan Asaid (Pamphilus/Ars Interpres Publications, 2024)

OBS! Upphovsrättsskyddat material. För användning i kommersiella såväl som ideella sammanhang krävs godkännande av översättaren.

© 2025 Alan Asaid