BREV (EJ AVSÄNT)
Var är du?
Hur många gånger
tvingas jag att skriva?
Och vänta in svaret
som klockklang.
Bida – ditt svar?
Om jag haft
tusen händer
skulle jag genomsökt
jordens alla gräs,
sållat varje stoftkorn,
för en skymt av dig.
Men kanske finns du
inte mer bland gräsen?
Eller har örnar redan
roffat dina ögon
och tättingarna
paxat dina flätor
åt sina reden?
Nej.
Mörkt rusar tankarna
varenda natt.
Inget blankat svärd ska röra dig,
ingen främlingseld ska sveda dig,
ingen svartklädd fiende
ska höja sin skinnklädda näve
mot din gyllene kind.
Min kärlek, bara den,
ska värna dig mot dem.
Regnet slår mot taken,
natten djupnar.
Tankarnas spindlar
kryper fram ur bona.
Gud,
om bara du fanns!
Tankarna
knycklar jag samman,
knyter händerna, vidgar mig i himlen.
Och med tårars storhet här bland människor
framlägger jag rullarna av sorg:
varsågoda – läs –
här står mitt inre –
spegeln av en världs förfall.
Gryning tunnas ut, signal
som kallar mig till gruvan.
Måste gå på skiftet.
Stiger upp.
* * *
När jag efter långa resan
satte mig på stenen
lät jag penna och papper
vila på en stubbe,
och såg ut över violernas stad.
Stänglar hävde sig som pålar,
över mossan tornade sig hus
med öppningen i mitten,
och den lilla gluggen
pryddes av en gällgul bård,
de rödblå väggarna
bar skikt av runda mattor …
* * *
På jorden fastställs
kärleken och stenen.
Av marmor gör man ting
och återger sig själv i sten,
bevarar i en form
ett hjärtas rörelse.
Sten – en stillad tid.
Kärlek – hjärtats glimt,
en tid i sten.
* * *
Näverrika fält –
vita björkar.
Vagt grå skyar
och grenarna fulla
av röda små fåglar.
VÅR I TASJKENT
Hela min vecka –
besatthet och oro.
Syrsor rasslar i själen,
hakar fast mina nerver
med rastlösa stråkar.
Och den ständiga låten
lämnar mig inte i fred,
och jag går,
och jag går,
och jag går
dold av träden
genom Tasjkent …
TILL ANNA ACHMATOVA
Gick upp
i gryningen i dag …
Såg ut –
men huset hade täckts
av gröna skott och knoppar,
tunna grenar,
trådlika som alger.
Gick runt bland husen i kvarteret –
hela staden låg och darrade
som i ett väldigt nät.
Frågade passerande –
var är de spinnerskor
som skapat dessa snärjen?
Ingen svarade,
de bara glodde på mig.
Ni är mer godtrogna
än stararna, gott folk!
Tror ni att det där är blad?
Att det där bara är päronträd,
att vad ni ser är aplar?
En kvinna
gick förbi
som i en krusning …
Grånat huvud,
rynkad stängels uppsyn,
ögon grå
som molndrivande vind …
– Hej, skaldinna!
sa jag något högstämt.
Anna klagade:
– Så tidigt jag gick upp,
och såg därute blommor …
Och i mitt glas är rosor
från en annan ålder –
förtorkade, men inte alla.
Ingen vän har varit här
med en bit av våren.
Nyss kom jag i gräl
med en liten slyngel
där på trottoaren
om en körsbärsgren.
Han kommer ändå
riva den helt bar.
Så går hon vidare.
Grånat huvud,
rynkad stängels uppsyn,
ögon grå
som molndrivande vind.
Och för hennes fötter –
flock av skuggor …
lejon …
manarna i blom …
* * *
Det är inte en himmel
utan ett tyg
som bundits vid stammarna –
en ljusblå brokad
med gyllene bin,
stjärnornas leder
bland grenar och kvistar …
* * *
O skog!
Igen är jag vid dina rötter.
Böjer mig
och undersöker gräsen.
Och utan eftertanke –
med allt bakom mig –
går jag längs stigarna
igenom våren,
och mina intryck
höljer mig som tält
av askgrå grönska …
SYRENEN
I en trädgård
mötte jag en syren.
Eftergivligt
och mättat
sköt busken ur jorden
och höll fram sina blomster
som harmlösa barn,
en lindring åt människor,
ära för regn
och för kärlek.
I SOLNEDGÅNGEN
Jag satt i gräsets tysta vård,
svept i lågmäld grönska.
Över mig dansade
blommornas kalkar.
Jag såg gulrött smyckade
lilasträngade salar.
Blommornas pilgrim –
den lurviga humlan –
flög in i ljusblå hus
på höggrön stängel,
utan att be om lov.
Men ingen fanns
i kalkens sal,
ståndarnas knapprum låg tomma.
Humletassar till ingen nytta
i brist på gyllene pollenspår.
Den objudna gästen
reste borst och brummade,
och flög i väg, förbittrad.
Ljuset slocknade i himlens blå
och blommorna stängde om sig …
OM NATTEN
På jorden,
som på ett årstyngt tak,
låg månskensnatten
med hopfällda vingar.
Konturlös anades fiolen,
diffus som blodets puls,
en ordlös flykt från jorden.
Och äpplen föll
med dova slag i gräset.
Och skarpt
skrek plötsligt
fåglarna i slummern.
MORGON
Jag fullbordade tanken
som rymdes i tre ord.
Och orden låg och darrade
som avplockade kronblad på mitt bord.
Nöjd
lät jag fjädern pusta ut
och lyfte huvudet från skriften.
Vid källarfönstret trevade
ett knippe bleka strålar
från en morgons sol.
MIN DIKT
Min dikt
är välsinnad mot gräs
och byggnadernas vän.
Den böjer huvudet
för flit och möda.
Min dikt
har gått i lära
hos markens perspektiv,
när mina samtida
trätt ut på fälten,
skött maskiner.
Och dikten
hör hur varje rot i jorden
suger i sig fukt
och hur ur grundens fästen
stammar mäktigt strävar.
OBS! Upphovsrättsskyddat material. För användning i kommersiella såväl som ideella sammanhang krävs godkännande av översättaren.
© 2025 Alan Asaid
Alan Asaid 