ur sommardjurets leende (tysta dikter, runda)

I:I
sommardjurets leende
begrundar det skalat
begrundar det i dess
skikt, i rad på rad,
mot jord och vatten.
 
I:II
din smala bana,
hjärtrotsmörk,
din smala bana – mörk.
hur många gropar
förde dig fram mot berget?
är elia där, han med?
hur många ben, hur många
ansikten krävde hans botgörelse?
hur många ansikten grät, hur
många fångar, hur många
falska profeter avlivades
på flodens gyttjiga strand?
 
I:III
det avstannade hjärtat,
dess sekulära vinter.
hur många bränningar
kostar dess ävlan, dess våda?
löser ut, som konungen, den fale
prinsen – inte som sin fader, lömskare,
djupt hemskare i sin förmenta gestalt –
löser ut dem, gärd vid gärd, stulna
juveler i hängen – som ingen saknar.
 
I:IV
det drömda, i varje skede, i
varje ensam klinga – skalad.
hör vi alla, oss själva först,
men vänder ansiktena mot
de stumma borden, deras
låtsaslekar, deras låtsasgråt.
 
I:V
röjer dig, gör dig stor,
men förblir själv liten.
gömmer dig i mig, vippande,
som den mjuka masken i tysta gölen.
sommarens göl på landet,
hastade åren innan vintern tog vid.
 
I:VI
där hundra gräs har ett namn.
där tusen vatten saknar namn,
men skenet förflyttar manskap,
led för led; härarna förflyttas
och sanden yr, och solen, het
och lång över jorden, över den
stelnade, den torra, här: en sakta
öppning, en öppnande, en givning,
som sedd utifrån – inåt, land: land!
 
I:VII
ditt vänliga, alldagliga språk: ditt
flyktiga ansikte, din vila i gräset;
som jag själv, ett skal av dig, en
liten hägring, gjord i jord, för
att flyttas, röras, inte längre ut,
inte längre, bara nu, nu, i givning.
 
I:VIII
hör mig, lyssna: här öppnas dörren,
en port, en inlåtning, en utförelse
som klär oss i kött, vårt utangjorda,
vårt som aldrig tillhört, som aldrig
varit, varje strå, varje sena, i blommans
ansikte, gjort, för att vändas och sättas
i jorden.

_

II:I
hemlig, hemlig,
änglalek – små fingrar
ljusa, sätter dem par om par,
i det enkla, det gjorda – ansar
i det vilade, det runda, det som
lånar av sig, för att sättas i – jord
 
II:II
det långsamma äpplet
dess långsamma äppelskratt
fingrarnas djinner, straka
i musselvärmen – vattrad
 
II:III
ditt tysta ögonblick av fjäril
i skuggvillan, vilar sig hel,
en liten tydning, rundning,
full av grönt, fylld av det gröna
 
II:IV
fyller frukt med färg
och jorddoft
fyller varje strå
med skapelse
och sång
 
II:V
det lilla ärret, vänder
det sitt huvud mot ljuset
stilla, i det hungrande, det
formade, i doft, i rening
 
II:VI
ger dig en liten tuva
ger dig små tuvor
som tillhöriga
som vittnet
självt en hägring (bar)
 
II:VII
rymmer blad i blad
och vattnar lekande insekter
föder upp dem politiskt
strävt mot det öppna, som djur
 
II:VIII
gömmer i små gropar
de vilda gåvorna
skratten och fållorna
led för led -,-
vilsekomna hår,
vilsna spatlar
vindvilade, i stegring,
förda upp
för att synas i ljuset,
skuggade,
vända i jorden,
satta, rad för rad

_

III:I
syns vittnet bland körsbär
syns vittnet syns allt klart
syns under himmel rött
i klasar vaggande
syns allt så underbart
 
III:II
väljer färger med omsorg
en färg i taget
hänger dem i träden
vattnar och ber
 
III:III
vänder sig om för att höra dig
vänder sig om
tysta vänder de sig om
för att höra
 
III:IV
den tysta
tysta lilla handen
matar den dig stor
 
III:V
klargjord
klara jorden
träden gren i gren
träder ut och in
med vind i håret
ville något kanske
att sjunga nu
men det är alldeles
alldeles för varmt
och stilla
 
III:VI
gör ljud med liten fågel
liten hal fågel som ser ut som en fisk
det klara ljudet av gråt i dess randiga buk
fjäder ligger i lä för fjäder
 
III:VII
föder de ensamma de radbrutna
för varje århundrade alltmer sig själva
alltmer – funna, alltmer – vunna
 
III:VIII
ett bär – rött – i taget, mun
kramar om – en kärna ut

_

IV:I
lösa stränder, juvelerna
ligger där och jäser och
de nakna händerna gör sitt
 
IV:II
ville något men
glömde vad
varje dag
i båge utspänd
och vibrerande
över våt jord
 
IV:III
löser ut dem
en i taget
löser ut allt
för att försvinna
för att försvinna
ett litet blad i taget
 
IV:IV
gör jag som du
när jag famlar
när jag bryter
mig ut ur jord
 
IV:V
stilla kärna, kärnorna
stilla – ryms ett träd
i dess skratt, en liten
vilsen famn, som den
tillhört, som närt den
 
IV:VI
jag såg dig, blomma,
ljus av förväntan
klagade du så
och ville vatten,
men jag väntade
jag bidade för
att höra dig så
i stilla bön
 
IV:VII
varma jord, varma jord
med enkla spår av vatten
tidiga självlekar mot det
gjorda, stillat, allt stillat
 
IV:VIII
rör det sig, rör det sig
för att söka sig fram, för
att söka sig, för att finna
sig, ut genom öglan: o sol

_

V:I
ljusa lilla ställ, varje blad
försvar i däld, och klot
av sommar, klot av sol
 
V:II
rymmer en frågvishet, en
aning om det stora, runda:
hav vid hav, som månen
när den seglar bakom molnen
 
V:III
mörkbarn, mörkt
och skuggat
med väldiga vingar
 
V:IV
jag hänger ljusäpplen
i de långa magra träden
de dinglar och ger klang
i den tysta natten när de
faller i nätet där under
 
V:V
tomma åkrar, renarna tomma,
skogarna krumma och tomma,
ingen som säger något, ingen
som skrattar, allt omkring i
mörkt ljus, finmalet stumt
 
V:VI
finger i vändan, i det satta, jord
i jord, vackra lilla skåra,
djup som kallar sig yta,
och vi: andra som vi:
andra som vi själva
 
V:VII
det tysta skriket i plantans gröna stjälkland
alla små ansikten i bladens skira färger och rynkor
 
V:VIII
ljusa humlan vid en mörk humla
alla deras mellanhavanden deras
ofullbordade samtal i jäktet

_

VI:I
drömd insekt, ovanligt
högfärdig, oinsektigt
aktiv i sin talarstol
 
VI:II
varje hemkomst, öglad,
som om vi trodde oss
förmögna till avsked,
till att strömmat blomma ut
 
VI:III
tala mindre, i mindre ord,
med mindre gester: du är
ensam, du är en naken gren
i den avlagda skogen, rand
av dig lyser än, den lyser än
 
VI:IV
mörka springa, rym ett djur
i varje bås, i varje fålla, rad
för rad, ett ansikte i taget
 
VI:V
nu ligger de ensamma där
mot den strama jorden där
ingen bor ingen satts att gro
där ingenting grönt ska gro
varje ögla i jorden uttagen
och varje ledning för sig
 
VI:VI
det stumma leendet
vid det träd som oss
gjorde som oss gjorde
som vi gjorde oss själva
jord i jord gjorde oss
själva i jorden oss gjorde
vi själva oss ensamma spår
i det rundade satta och mörka
som spenade sändningar gröna
i jorden oss gjorde vi jorden
 
VI:VII
det ensamma barnet
det lilla spenbarnet
spegelhängt i björken
vita rand, vitt svänger
dess ansiktslösa hängen
 
VI:VIII
sommardjuret vilar ut
vilar sig runt och vaket
där dalen tar slut och
skogen redan har brunnit
men vakat dess fällor, dess
avlagringar i den tysta leran,
i det mörka, det satta, och
ensamt lyser dess leende, ja
ensamt lyser dess leende, och
det leker sig självt för att inte stumna,
leker sig sommarklätt till fjäril
vingbent och flyktigt i vind

© Alan Asaid