I:I sommardjurets leende begrundar det skalat begrundar det i dess skikt, i rad på rad, mot jord och vatten. I:II din smala bana, hjärtrotsmörk, din smala bana – mörk. hur många gropar förde dig fram mot berget? är elia där, han med? hur många ben, hur många ansikten krävde hans botgörelse? hur många ansikten grät, hur många fångar, hur många falska profeter avlivades på flodens gyttjiga strand? I:III det avstannade hjärtat, dess sekulära vinter. hur många bränningar kostar dess ävlan, dess våda? löser ut, som konungen, den fale prinsen – inte som sin fader, lömskare, djupt hemskare i sin förmenta gestalt – löser ut dem, gärd vid gärd, stulna juveler i hängen – som ingen saknar. I:IV det drömda, i varje skede, i varje ensam klinga – skalad. hör vi alla, oss själva först, men vänder ansiktena mot de stumma borden, deras låtsaslekar, deras låtsasgråt. I:V röjer dig, gör dig stor, men förblir själv liten. gömmer dig i mig, vippande, som den mjuka masken i tysta gölen. sommarens göl på landet, hastade åren innan vintern tog vid. I:VI där hundra gräs har ett namn. där tusen vatten saknar namn, men skenet förflyttar manskap, led för led; härarna förflyttas och sanden yr, och solen, het och lång över jorden, över den stelnade, den torra, här: en sakta öppning, en öppnande, en givning, som sedd utifrån – inåt, land: land! I:VII ditt vänliga, alldagliga språk: ditt flyktiga ansikte, din vila i gräset; som jag själv, ett skal av dig, en liten hägring, gjord i jord, för att flyttas, röras, inte längre ut, inte längre, bara nu, nu, i givning. I:VIII hör mig, lyssna: här öppnas dörren, en port, en inlåtning, en utförelse som klär oss i kött, vårt utangjorda, vårt som aldrig tillhört, som aldrig varit, varje strå, varje sena, i blommans ansikte, gjort, för att vändas och sättas i jorden. _ II:I hemlig, hemlig, änglalek – små fingrar ljusa, sätter dem par om par, i det enkla, det gjorda – ansar i det vilade, det runda, det som lånar av sig, för att sättas i – jord II:II det långsamma äpplet dess långsamma äppelskratt fingrarnas djinner, straka i musselvärmen – vattrad II:III ditt tysta ögonblick av fjäril i skuggvillan, vilar sig hel, en liten tydning, rundning, full av grönt, fylld av det gröna II:IV fyller frukt med färg och jorddoft fyller varje strå med skapelse och sång II:V det lilla ärret, vänder det sitt huvud mot ljuset stilla, i det hungrande, det formade, i doft, i rening II:VI ger dig en liten tuva ger dig små tuvor som tillhöriga som vittnet självt en hägring (bar) II:VII rymmer blad i blad och vattnar lekande insekter föder upp dem politiskt strävt mot det öppna, som djur II:VIII gömmer i små gropar de vilda gåvorna skratten och fållorna led för led -,- vilsekomna hår, vilsna spatlar vindvilade, i stegring, förda upp för att synas i ljuset, skuggade, vända i jorden, satta, rad för rad _ III:I syns vittnet bland körsbär syns vittnet syns allt klart syns under himmel rött i klasar vaggande syns allt så underbart III:II väljer färger med omsorg en färg i taget hänger dem i träden vattnar och ber III:III vänder sig om för att höra dig vänder sig om tysta vänder de sig om för att höra III:IV den tysta tysta lilla handen matar den dig stor III:V klargjord klara jorden träden gren i gren träder ut och in med vind i håret ville något kanske att sjunga nu men det är alldeles alldeles för varmt och stilla III:VI gör ljud med liten fågel liten hal fågel som ser ut som en fisk det klara ljudet av gråt i dess randiga buk fjäder ligger i lä för fjäder III:VII föder de ensamma de radbrutna för varje århundrade alltmer sig själva alltmer – funna, alltmer – vunna III:VIII ett bär – rött – i taget, mun kramar om – en kärna ut _ IV:I lösa stränder, juvelerna ligger där och jäser och de nakna händerna gör sitt IV:II ville något men glömde vad varje dag i båge utspänd och vibrerande över våt jord IV:III löser ut dem en i taget löser ut allt för att försvinna för att försvinna ett litet blad i taget IV:IV gör jag som du när jag famlar när jag bryter mig ut ur jord IV:V stilla kärna, kärnorna stilla – ryms ett träd i dess skratt, en liten vilsen famn, som den tillhört, som närt den IV:VI jag såg dig, blomma, ljus av förväntan klagade du så och ville vatten, men jag väntade jag bidade för att höra dig så i stilla bön IV:VII varma jord, varma jord med enkla spår av vatten tidiga självlekar mot det gjorda, stillat, allt stillat IV:VIII rör det sig, rör det sig för att söka sig fram, för att söka sig, för att finna sig, ut genom öglan: o sol _ V:I ljusa lilla ställ, varje blad försvar i däld, och klot av sommar, klot av sol V:II rymmer en frågvishet, en aning om det stora, runda: hav vid hav, som månen när den seglar bakom molnen V:III mörkbarn, mörkt och skuggat med väldiga vingar V:IV jag hänger ljusäpplen i de långa magra träden de dinglar och ger klang i den tysta natten när de faller i nätet där under V:V tomma åkrar, renarna tomma, skogarna krumma och tomma, ingen som säger något, ingen som skrattar, allt omkring i mörkt ljus, finmalet stumt V:VI finger i vändan, i det satta, jord i jord, vackra lilla skåra, djup som kallar sig yta, och vi: andra som vi: andra som vi själva V:VII det tysta skriket i plantans gröna stjälkland alla små ansikten i bladens skira färger och rynkor V:VIII ljusa humlan vid en mörk humla alla deras mellanhavanden deras ofullbordade samtal i jäktet _ VI:I drömd insekt, ovanligt högfärdig, oinsektigt aktiv i sin talarstol VI:II varje hemkomst, öglad, som om vi trodde oss förmögna till avsked, till att strömmat blomma ut VI:III tala mindre, i mindre ord, med mindre gester: du är ensam, du är en naken gren i den avlagda skogen, rand av dig lyser än, den lyser än VI:IV mörka springa, rym ett djur i varje bås, i varje fålla, rad för rad, ett ansikte i taget VI:V nu ligger de ensamma där mot den strama jorden där ingen bor ingen satts att gro där ingenting grönt ska gro varje ögla i jorden uttagen och varje ledning för sig VI:VI det stumma leendet vid det träd som oss gjorde som oss gjorde som vi gjorde oss själva jord i jord gjorde oss själva i jorden oss gjorde vi själva oss ensamma spår i det rundade satta och mörka som spenade sändningar gröna i jorden oss gjorde vi jorden VI:VII det ensamma barnet det lilla spenbarnet spegelhängt i björken vita rand, vitt svänger dess ansiktslösa hängen VI:VIII sommardjuret vilar ut vilar sig runt och vaket där dalen tar slut och skogen redan har brunnit men vakat dess fällor, dess avlagringar i den tysta leran, i det mörka, det satta, och ensamt lyser dess leende, ja ensamt lyser dess leende, och det leker sig självt för att inte stumna, leker sig sommarklätt till fjäril vingbent och flyktigt i vind
© Alan Asaid