Tomas Venclova, ur Ankomst till Atlantis



Grässtrån spetsar ansikte och händer.
Prisa fattigdomen. Jorden är av rosor.
Materiens motstånd och myllan i Voronezj
är som det förgångna och vänner man glömt.

En hop planeter ruvar under hjärtat
och Dantes kretsar pressar sig mot fönstren.
Den väg som söker upp mig är helt nära
och skakas själv nu av den dova klangen.

Satserna ska sveda fingertopparna:
den matta hjärnan och det bittra brödet,
och åkrarna vars vård stjälps ner i dalen,
och metropolerna av luft och ljus …

1963







Det är dags för oss att lämna vännerna i armodets städer.
De svängande lyktorna sprider sitt karga, välsignande ljus.
Natten mister oss, men nu är vi här: skrovliga skogar,
kåda och taggrik himmel, längs vägen till Aukštadvaris.
Ja, detta är Ditt rum, som hastigt växer och tätnar.
Du driver oss nära mållinjen, sedan bortom den.
Du drar ihop mina pupiller efter att ha vidgat synfältet
till handens skugga, till den blinda presenningen.
Om min generation inte medges segern i loppet,
må den förste, under sitt korta liv, inte känna behov
av sitt dagliga bröd och sitt ovardagliga öde,
av sitt dagliga salt och sitt ovardagliga vatten.
Må de finna mig så: hans fullstämda röst, som slitit sig lös,
försoningen med lögnen, upptakten till möda och frihet –
Nemunas vatten tvingas rinna i svärta och sötma,
den förångade, dalande månen mynnar i bukten.

1967







Låt skymta ett leende, stanna upp, och följ sedan vägen hem –
där utanför försöker mörkret bestjäla ögonen på synförmågan,
men ändå ska stavelsen som åter lever upp på tungan
välsigna och avlösa det här årets mest ändlösa natt.
Låt skymta ett leende, för vi avskiljs av
slätten, frusna sjöar, snöoväder – inget ljus släpps igenom –
gardinen, som du ser när sömnen invaderar hjärnan,
och dova tåg som rullar mellan Daugavpils och Luga.
I köket finns en svalkande källa, vars mynning sinar,
och flera stolar, utspridda som träden i en glesnad skog.
Så somnar även jag, och hela detta hus
summeras i en postadress och i en nummerskiva.
Så somnar även jag; i nästa stund är det som om
jag lyfter luren. Det är förödande att dröja kvar:
ensam med dig kan jag, när jag vaknar
och hejdar fingret, uppfatta mig själv i andra änden.

1968







BERLINS TUNNELBANA. HALLESCHES TOR

Vinter över Europa. Vidsträckta asfalterade områden
dras samman, skrynklas och spricker som kastanjeskal.
Här förlorar rummet sitt skrämmande högmod.
Vinter och Berlins halvö. Ett ben, kartong, cement.

Vi ser himlen vänd ut och in. Patruller på gatorna.
Ett märke tecknar sig på väggen; blåflimrande sken.
En riktningslös tomhet. Ett nystan som inte leder till
en annorlunda värld. Snöns vingar flaxar över Europa.

Man vet ofta inte vilka stränder man når efter att
ha färdats år och mil. Sak samma, Jeriko eller Mitte –
städernas planritningar skiftar, termiterna sliter,
och trumpeten föds inte ur en tonlös viskning.

Se dig om, från gårdagen mot dagen som kommer.
Där, nedsänkt i den svartnade snön: en mörk gestalt.
Aldrig ska han se en kartongvagn sakta krypa förbi
Hallesches Tor på rutten mellan Ingenstans och Intet.

1979







Bit för bit, i ett hörn av det oanade landet
skiftar drömmarna i det kvalmiga vädret,
och efter dem kommer språket ge vika,
då inte heller det varar för evigt.

Allt tal ska tömmas på tallarnas svärta,
ravinens skrovliga stup kommer inte bestå,
och inte heller dödens gyllenvåta terräng,
där en glaciär bankar på väggen.

De drar sig tillbaka: utgång, sanka röster,
en vidd överfylld av lögner.
Du förnekar rösten men lyssnar noga
till en annan kropps avlägsna mörker.

Hela natten hör du blodet rusa i en annan,
där du lever, som i en spegel, där det tunga
återskenet inte lämnar minsta glöd
vare sig i Neva eller Neris.

1979








                                             Till Maurice Friedberg

En projektor flimrar i den ganska trånga salen.
Bara tre i publiken. Fyra, om man räknar in en
som är långväga, han som föreslagit filmen
för sina studenter. Den avlånga lådan bevarar
ett land där inte ens stenarna (eller vännerna,
för den delen) minns honom. Flera språk
trängs i det undermedvetna. Kransar, ansikten
och banderoller besegrar det hängande mörkret.
Allt är uppsluppet och festligt. Han som växt upp
i en festlös stat kan inte förmå sig
att se på duken. Han vet redan
vad som väntar: mörka varma blodfläckar
och gyttja. De går inte att skilja från varandra,
som brev och eld, sanningen och intet.
Hettan får universitetsstaden att sloka.
Jasminerna, som ideligen nickar till, omger
de grustäckta gångarna och svettiga gräsmattorna
där vattensprinklern skjuter spärreld.
Avstånden växer. Nykomlingen berättar för sin granne:
»Men allt blev ändå bra till slut…«
och gör sitt bästa för att tro på det han säger.

1992







DYNERNA VID WATERMILL

Det är sex eller sju tidszoner (osäkert
exakt hur många) som skiljer oss
från kontinenten, vid det här laget
förvandlad till postnummer och tystnad.
Long Island: vattenglättad småsten, en grovhuggen
träpir – den sedan länge välbekanta vyn –
en rastlös horisont, båtar och segel.
Lagunens armbågar snuddar vid ladan, vid gräset.
Härifrån syns inte havet, men du vet
att det är där: de glittrande bränningarna
hörs knappt, vågorna vräker skum
och manetflagor över fotspåren (kanske våra
egna). Den utsträckta dagen kilar sig in
genom garagedörren och lämnar ett mer
bestående märke: däckens böljande skrift,
fuktigt glänsande likt ett färskt
fingeravtryck i ett ansökningsformulär.
Ett missnöjt flygplan smutsar det azurblå.
Bara måsarna är stilla. Reklamen
trakasserar skärmen, som sett värre.
En skugga går ner för trappan. Vår värd
sköter spisen som en häxdoktor, slänger
ostron och räkor i det sjudande vattnet,
fingrarna darrar, mer än i fjol,
och det är enda nyheten på denna
lotusätarnas ö.
                             Efter fyra
beger vi oss till den lokala bokhandeln
där hans tolv vänner ska hylla hans dikter
med försynta applåder. Jag har aldrig frågat honom
var han föddes. Han är inte främmande
för den provins jag kommer ifrån (så mycket vet jag),
och samma gäller för hans publik, som har sitt ursprung
i angränsande tidszoner och ett gemensamt landskap.

Skilda öden. Ta till exempel V., som sitter
längst bort i hörnet, bländad av solen.
Han kommer aldrig glömma hur han för
många år sedan snavade på den gropiga vägen
när han sprang mot stationen.
Som en hägring fortsatte den att avlägsna sig,
mer och mer, mellan betongväggarna.
Konsuln stod inte längre på perrongen.
Han hade avskedats två dagar (eller timmar) tidigare.
Men ändå var han där, i kupén, sysselsatt.
Han sträckte sig ut genom vagnsfönstret
i precis rätt ögonblick för att hinna sätta sin klumpiga
namnteckning på de livräddande pappren, 
          och var sedan borta.
Lotten föll annorlunda för A.S., som var son till
en advokat (numera professor).
Han greps nära gränsen (ett ärr vittnar om
bajonettsåret på hans axel). Senare
slet han upp buskar och högg ner träd
på tajgan, där han i sinom tid blev en fulländad
skogsarbetare som jobbade för två: hans mor
hade inte krafter nog för en manssyssla. Till sist
lyckades de fly till frihet genom Iran, men det är
en annan historia. Psykiatern M.
ogillar att tala om det stinkande hålet
där han (och tjugosju andra
av sammanlagt femhundra) undslapp döden.
Vakterna skingrades och taggtråden brast
när en pansarvagn rullade in i fånglägret.
Den högljudda befriaren bytte snart skepnad
till fångvaktare, men på den tiden kunde man,
gudskelov, ännu komma undan, det gällde
även den som dött mer än en gång.

Min vän kör oss hem igen, hans tunga
hand vilar på ratten. (Inte mycket har skiftat
sedan föregående år.) Han vet nog mer
än alla vi andra. Även jag kommer därifrån.
Jag fällde inga träd och tynade inte bort i barackerna
men likväl var även jag född därborta, i samma tidszon.
Om kontinenter förändras, gör de det mycket långsamt.
Våra näthinnor måste rymma identiska
avtryck, även om deras kanske var av
en tegelvägg eller gatlykta, medan mitt
var av tomhet. Jag har genomlevt den sista tredjedelen
av detta århundrade, och ändå tycker jag mig
ha sett nog av det. Men där är nu huset. Vi är tillbaka.
Framför oss: den murgrönklädda verandan
jämte träväggen som smetats in med ny färg,
och på den svala gräsmattan ligger en tidning
med de senaste bilderna från fronten på Balkan.

Sannolikt existerar inget utöver
dessa flyktiga spår, fragment, avtryck
i sanden och asfalten, i våra sinnen,
pass och kroppar. Den nya tiden
rycker fram som en obeveklig lavin
och utplånar dem. Vi står inför ålderdomen
och döden, som kommer på utsatt tid,
likt vykort, räkningar, eller en objuden gäst
som avbryter en middag med räkor och ostron.

En tom flaska på bordet. Natten
sopar upp smulorna och sluter bjudningen.
Staden nickar till. Motorbåtarnas
ljus flyter ihop med himlens stjärnor.
En ljusstråle snuddar vid hyllan, svanar
lyfter mot Kanada i v-formation.

1999







GRÄNSLANDETS SÅNG

När du närmar dig gränsen blir dynerna brantare.
Stenblock med rostlavar i gult och grönt.
Senare ska ett åskoväder dränera dem på färg
som i tropikerna: marken bedövad av regn.
Vindens famntag får luften att rynkas, putsar barrträdens
nålar. Den glanslösa sjöns ellips börjar i
ett lager av slam, och mörkret över stigarna bryts i
bitar medan huden brinner, som under en fackla av is.
Närmare randen är blixtens ljus svagare –
himlen vidgas. Åskmoln eroderar. Fördrivet
jagar hjärtat efter klockan. Som du brukade säga,
gläds det i vetskapen om att klockan ska vinna.

Vänj dig vid skymning, låt tystnad lära dig lyssna.
En landsvägssänka rymmer ett kaos av sten och regn.
Vid vägkanten sjuder en pöl av alkaliskt silver,
åkervindor binder kvarts, fältspat och glimmer.
Orkesterns polyfoni drunknar i ett vrålande C –
ljudlöst falnar den brinnande busken. Bergskrön
kvävs av lera. Moränens stigande vatten
förtorkar strupen. Blindhet blossar i näthinnans
djup. Vänj dig vid mörkerseende, lyssna till det ohörda
i ljudets skala. Motorer brummar vidare, halvdränkta
i den vidgande Lethe. Strålkastarna är släckta. Stirra
rätt in i mörkret, sök avenbokens skelett.

Det trånga rummet fylls av kaos då slutet nalkas –
som stackmoln rivs upp av en urladdning. Gardiner blir
till ånga i fönstrets vak. Böjda räcken där
dörren borde vara. Det är svårt att urskilja
kassettens långsamma, avsmalnande ljud. Vid dörrens
frånskjutna regel skiner kranens matta krom.
Mellan det variga glaset och fönsterluckornas ögonlock
letar sig flisor av ljus som söker sin tillflykt på insidan.
Ju mörkare namnlösa toner, desto närmare syns stjärnorna.
Tomheten ska ta hand om allt som musiken förvandlar till sten.
Likt ett segel över sömnlösheten flyter dödens timme:
efter att andningen upphört ska bandet fortsätta att snurra.

Anpassa din blick till intervallet, förlusten ska skärpa din
hörsel. Lyssna till de loja rösterna: du kanske kan lära dig
att känna dig hemma, när den färglösa, formlösa framtiden
invaderar dig. En framtid utan blixtar, regn, ruiner.
Rösten är försvunnen, men Ekot, fjärran från hörseln,
blommar likt en rosenbuske i avfall, fortsätter i mörkret.
Den bryr sig varken om pianotangenter eller fönsterrutor –
inte heller om gränslandet som blint famnats av natten.
Öva din syn i frånvaro, din inneboende hamn.
Hör Ekot lyfta sig från skogarna, stjärnbilderna,
den lufttomma rymden och den likgiltiga naturen –
det behövde aldrig universum, eller sfärernas rörelser.

2001







ANKOMST TILL ATLANTIS

På den leriga udden ligger en spöklik depå.
Sjömännen struntar i vilket land som kapsejsat,
särskilt i dessa dagar efter ett utdraget krig,
som slitit deras imperium i stycken.

Bara utsikten finns kvar av hotellmatsalen.
Motorbåtar kränger. Den stundande vintern,
inramad av gardiner, är mörkare än fönstret –
beslöjat av cement och nedstänkt av grålera.

Den satta röda fyren hukar alltjämt på sin plats,
medan fästningens konturer knappt går att urskilja.
Måsarna kivas på piren, är mer ståndaktiga
än gjutjärn, betong och särskilt – än vi själva.

Stå still och blunda. En vandrares steg lämnar avtryck
i den sandiga gränden. Synen har mattats av.
Vi kommer aldrig mer att mötas. Vart man än vänder sig
syns den instängda bukten och epokens slut.

Tistlar, linnaea borealis, sockblommor.
Glänsande våt metall, full av hål.
Vi förnimmer varandra, likt den allsmäktige –
på ömse sidor om avgrunden: fjärran, ändå nära.

Vid havets tröskel, där grunden eroderas,
försvinner farledens dunkla remsa
som svart kräpp. Men under mina händer fladdrar
ännu armodets november, grammatiken och lågan.

2002







ORMOND QUAY
                                                 Till Seamus Heaney

Havsdimman hopar sig i april över Dublin,
fuktar teglet, graniten, den kolsvart blänkande
bilen. Flodbädden som ebben blottat slingrar
sig bred och slammig under broar, tom som en

öppen handflata. Denna leriga ö har känt hunger
och uppror. Tjugo år tidigare var allt grunt som Liffey,
men nu vaknar man i gryningen till lastbilarnas stön
och flodens högvattenmärke har återerövrats på nytt –

eller överträffats. En skränande fiskmås flyr in i en öppning
mellan lagerlokalerna. Trottoarerna är spruckna och fuktiga.
Invid tornet viskar bukten något genom regndropparna,
grenarna och tiden. Men det var inte vi som lärde den tala.

Bronze by gold. Trapporna är branta, brödet smakar bittert,
men lönen räcker. I utkanten av kajen får du syn på den
berömda sirenens fullpackade håla, där en utvandrad poet
skålar med sin dubbelgångares spegelbild tvärsöver bardisken.

Allt går på ett ut. De bruna nordliga mossarna; den
Joniska kustens blåhet som man tröttnar att ro mot.
Likt Kirkes bädd växer den gamla skrynkliga kartan:
det hemlösa Europa begraver sig i ett stycke lärft.

2006

ur Tomas Venclova, Ankomst till Atlantis. Dikter 1958-2014 / Publicerad av Bokförlaget Faethon, 2018 / ISBN 978-91-984108-5-3

© Alan Asaid & Tomas Venclova & Bokförlaget Faethon. Får ej användas utan tillåtelse.