III. VINDKUNSKAP · Jag kände alla slags vindar: kung Salomos oförvägna, Predikarens nära och fjära, kung Davids sorgesamma, faraonernas så obevekliga, offerprästernas så lömska. Jag kände vindar som fyller seglen med hopp. Jag kände svekets svarta vindar. Jag kände de inställsamma vindarna som susar mellan Karybdis och Skylla. Och vindar som slår undan benen, vindar som pryglar en som vakter. Jag kände de förrymda straffångarnas grymma vindar som får blod att isas. Jag kände förändringens vindar, som avtog innan de ens hade börjat. Jag kände solvindar, sandvindar och skydrag, för att inte nämna beska, sura och fadda vindar. Och smaksatta: dämpade, svaga, skygga och hänryckta. Jag kände havsvindar, stäppvindar, skogsvindar. Och Don Quijotes vind, som fäktas mot vad som helst, Don Juans vind, insvept i rocken, och så Fausts vind som oavlåtligt plånade ut sina egna såväl som andras rynkor. Jag kände De Dulle Griets vind, som skrek och rörde upp himmel och jord. Jag kände fågelvindarna, som bar bort och sedan hem igen. Jag kände den vind som fråntog träden deras färger. Och jag kände förstås mitt eget hemlands taggiga vind, jämte krigets vanvettsvind, den som i kulsprutsregnet blev av med halva skallen. Jag kände vinden som renade skyar från moln, och jag kände karavanernas svartvita vind. Jag kände små och stora städers vindar. Jag kände Rimbauds berusade vind. Jag kände vinden som kommer med lycka, och vinden som tar tillbaka den. Jag kände äventyrens vind – samma som revolutionens kastvind. Och frihetens och fängelsernas vind. Och pilgrimsresornas och mytskapandets vind. Jag kände även dagar utan minsta rörelse i luften … Och dessa dagar var värst, utan antydan till riktning, i mitt helt och hållet mojnade liv. · FÖRSTA TILLÄGGET: ORD FÖR VINDEN * * * Under inverkan av östanvinden har min hjärnas geografi i grund förändrats. När Subsolanus väl hade blåst och fört bort allt av värde, uppkom ett säreget landskap med sitt eget inhav och sin egen öken, som ibland bär frukt och ideligen tvingar mig att göda den med hoppets frön. * * * När sydostvinden bemängde alla folken i Babylon, var de inte särskilt många, fastän de redan dåförtiden vägrade förstå varandra och talade olika språk. Ja, de var rätt få då men har nu ynglat av sig så pass att Ornithiae (så heter denna vind) nödgas driva dem än hit än dit och från tallösa tungor höra en och samma dumhet: ”Vårt folk är bäst i världen!” * * * Vem har han bara inte förvandlats till, sunnanvinden Auster. Till bågskytt och ryttare, vagnförare och eskort, illusionist, luftakrobat, pilot … Men nu har han tröttnat: sitter bredvid hundkojan, andas tungt. Ena ögat miste han utanför Troja, men lyckades få tillbaka det från marskalk Kutuzov, om än först i slutet av 1700-talet. Ur ögat fäller vinden en rysk tår. * * * Västanvinden har ingen aning vad som går för sig, och vad som inte går för sig. Så är det: Favonius vill alls inte veta vad man får, och inte får. Ungefär som Wittgenstein under alla sina studieår. Här står han igen vid fönstret och knackar: kom ut nu, vi måste prata. Men om vad tvingas vi prata med denna urblåsta vind? * * * Alla dialekter förblandades av nordanvinden Septentrio. Sedan började han sortera dem enligt versifierade fakta och förlade dem till vindmagasin. Han ska nog få nytta av alla en dag. Kanske råkas en godlynt utgivare, med vilken det går att komma överens.
ur Regina Derieva, Speglingar / Utgiven som nr 1 i småskriftserien Pamphilus av Ars Interpres Publications, 2020 / ISBN 978-91-985227-5-4
© Alan Asaid & Ars Interpres Publications. Får ej användas utan tillåtelse.