III. VINDKUNSKAP ·

Jag kände alla slags vindar:
kung Salomos oförvägna,
Predikarens nära och fjära,
kung Davids sorgesamma,
 
faraonernas så obevekliga,
offerprästernas så lömska.
Jag kände vindar som fyller
seglen med hopp. Jag kände
 
svekets svarta vindar. Jag kände
de inställsamma vindarna som
susar mellan Karybdis och Skylla.
Och vindar som slår undan benen,
 
vindar som pryglar en som vakter.
Jag kände de förrymda straffångarnas
grymma vindar som får blod att isas.
Jag kände förändringens vindar, som
 
avtog innan de ens hade börjat.
Jag kände solvindar, sandvindar
och skydrag, för att inte nämna
beska, sura och fadda vindar.
 
Och smaksatta: dämpade, svaga,
skygga och hänryckta. Jag kände
havsvindar, stäppvindar, skogsvindar.
Och Don Quijotes vind, som fäktas
 
mot vad som helst, Don Juans vind,
insvept i rocken, och så Fausts vind
som oavlåtligt plånade ut sina egna
såväl som andras rynkor. Jag kände
 
De Dulle Griets vind, som skrek
och rörde upp himmel och jord.
Jag kände fågelvindarna, som bar
bort och sedan hem igen. Jag kände
 
den vind som fråntog träden deras färger.
Och jag kände förstås mitt eget hemlands
taggiga vind, jämte krigets vanvettsvind,
den som i kulsprutsregnet blev av med
 
halva skallen. Jag kände vinden som renade
skyar från moln, och jag kände karavanernas
svartvita vind. Jag kände små och stora städers
vindar. Jag kände Rimbauds berusade vind.
Jag kände vinden som kommer med lycka,
 
och vinden som tar tillbaka den. Jag kände
äventyrens vind – samma som revolutionens
kastvind. Och frihetens och fängelsernas vind.
Och pilgrimsresornas och mytskapandets vind.
 
Jag kände även dagar utan minsta
rörelse i luften … Och dessa dagar
var värst, utan antydan till riktning,
i mitt helt och hållet mojnade liv.





· FÖRSTA TILLÄGGET: ORD FÖR VINDEN
 
 
* * *
Under inverkan av östanvinden
har min hjärnas geografi
i grund förändrats. När Subsolanus
väl hade blåst och fört bort
allt av värde, uppkom ett säreget
landskap med sitt eget inhav
och sin egen öken, som ibland
bär frukt och ideligen
tvingar mig att göda den
med hoppets frön.
 
 
* * *
När sydostvinden bemängde
alla folken i Babylon, var de
inte särskilt många, fastän
de redan dåförtiden vägrade
förstå varandra och talade
olika språk. Ja, de var rätt få då
men har nu ynglat av sig så pass
att Ornithiae (så heter denna vind)
nödgas driva dem än hit än dit
och från tallösa tungor höra
en och samma dumhet:
”Vårt folk är bäst i världen!”

* * *
Vem har han bara inte förvandlats till,
sunnanvinden Auster. Till bågskytt
och ryttare, vagnförare och eskort,
illusionist, luftakrobat, pilot …
Men nu har han tröttnat:
sitter bredvid hundkojan,
andas tungt. Ena ögat miste han
utanför Troja, men lyckades
få tillbaka det från marskalk Kutuzov,
om än först i slutet av 1700-talet.
Ur ögat fäller vinden en rysk tår.
 
 
* * *
Västanvinden har ingen aning
vad som går för sig, och vad
som inte går för sig. Så är det:
Favonius vill alls inte veta
vad man får, och inte får.
Ungefär som Wittgenstein
under alla sina studieår.
Här står han igen
vid fönstret och knackar:
kom ut nu, vi måste prata.
Men om vad
tvingas vi prata
med denna urblåsta vind?

 
* * *
Alla dialekter förblandades
av nordanvinden Septentrio.
Sedan började han sortera dem
enligt versifierade fakta
och förlade dem till vindmagasin.
Han ska nog få nytta av alla
en dag. Kanske råkas en
godlynt utgivare, med vilken
det går att komma överens.

ur Regina Derieva, Speglingar / Utgiven som nr 1 i småskriftserien Pamphilus av Ars Interpres Publications, 2020 / ISBN 978-91-985227-5-4

© Alan Asaid & Ars Interpres Publications. Får ej användas utan tillåtelse.