Några kapitel ur Xavier de Maistres Resa i mitt rum

KAPITEL I

Hur underbart det är att anträda en ny karriär och plötsligt uppenbara sig i den lärda världen med en upptäcktsbok i handen, likt en flammande komet som oväntat korsar himlarymden!

Nej, jag ska inte längre hålla min bok in petto; här är den, mitt herrskap, varsågoda och läs. Jag har företagit och fullbordat en resa på fyrtiotvå dagar i mitt rum. De intressanta observationer som jag har gjort, samt den oavlåtliga njutning jag beretts under hela resan, fyllde mig med en önskan att publicera den; vissheten om dess nytta har härvid varit den avgörande faktorn. Mitt hjärta känner en obeskrivlig tillfredsställelse när jag tänker på de tallösa olyckliga åt vilka jag därmed bjuder en bot mot ledan, och en lindring av plågorna som de tvingas utstå. Den njutning man får av att resa i sitt rum ligger i lä för människors rastlösa avund; den styrs inte av ödets nycker.

Finns det, när allt kommer omkring, en människa så eländig, så övergiven, att hon inte ens äger ett litet krypin där hon kan dra sig tillbaka och gömma sig från allt och alla? Det är nu faktiskt det enda som behövs för resan.

Jag är övertygad om att varje förnuftig människa kommer att följa min metod, detta oberoende av hennes läggning och temperament; oavsett om hon är snål eller slösaktig, rik eller fattig, ung eller gammal, född i tropikerna eller vid polartrakten, kan hon resa precis som jag själv. Till sist: I det väldiga människosläkte som svärmar över jordens yta finns inte en själ – nej, inte en enda själ (jag tänker främst på de som bebor något rum) – som efter att ha läst den här boken kommer vara ovillig att ansluta sig till det nya sättet att resa, vilket jag introducerat i världen.

KAPITEL II

Låt mig inleda lovtalet över min resa med att säga att den inte kostade mig något; detta faktum är väl värt att understryka. Det betyder att mitt resesätt genast kommer att höjas till skyarna av personer med måttliga tillgångar; men det finns ytterligare en grupp människor bland vilka det kommer göra än större lycka just av samma anledning – att det inte kostar något. ”Och vilka kan det vara?” Behöver ni verkligen fråga det? De rika, förstås! Och tänk sedan vilka möjligheter detta nya sätt att resa öppnar för de sjuka! De kommer slippa bekymra sig om sträng väderlek och bistra årstider. Och vad beträffar de räddhågsna, så kan de känna sig trygga för rånare; längs vägen kommer de inte råka ut för en enda grop och heller inga stup. Tusentals personer som tidigare aldrig vågat sig ut på resa, och andra som inte kunnat, och ytterligare andra som inte ens drömt om att få en möjlighet att resa, kan nu ohindrat göra det genom att följa mitt exempel. Skulle ens den mest indolenta av människor hysa den minsta tvekan om huruvida hon borde slå följe med mig för att njuta ett nöje som varken kostar henne möda eller pengar?

Kort sagt – spänn fast er, så åker vi! Följ med mig, alla ni som på grund av kärlekskval eller falsk vänskap har suttit och tryckt i era lägenheter, långt från mänsklighetens alla futtigheter och svek. Må alla de olyckliga, sjuka och uttråkade i hela världsalltet slå följe med mig! Må alla de lata resa sig en masse! Följ med även ni som umgås med dystra tankar på att förändra ert liv eller på att ta avsked från det helt och hållet på grund av någon upplevd falskhet; ni som låst in er i en budoar och för alltid avsagt er livet; ni kvällens älskvärda anakoreter, följ med ni också. Ta mig på orden och lämna de mörka tankarna bakom er; ni förlorar tid som kunde ha ägnats åt nöjen utan att för den skull vinna ett uns av visdom. Var nu så goda och gör mig sällskap på min resa; vi ska göra korta dagsmarscher, och vi kommer att skratta hela vägen åt resenärer som har sett Rom och Paris; ingenting kommer att kunna hindra oss; glatt förlitande oss på vår fantasi ska vi följa den varthelst den önskar föra oss.

KAPITEL III

Det finns så många nyfikna människor i världen! Jag är säker på att alla kommer fråga sig varför resan i mitt rum tog just fyrtiotvå dagar och inte fyrtiotre dagar, eller för den delen vilken annan tidsperiod som helst; men hur skulle jag väl kunna klargöra det för läsaren när jag själv inte vet varför det är på det viset? Om nu läsaren finner verket för långt för sin smak kan jag bara säga detta: jag hade ingen möjlighet att göra det kortare; ska jag vara helt ärlig så hade jag rentav varit nöjd med endast ett kapitel. Jag befann mig förvisso i mitt rum, med allsköns förnöjelser och bekvämligheter inom räckhåll; men, ack! jag var inte fri att lämna rummet som jag själv behagade; och hade det inte varit för vissa mäktiga personers inblandning – personer som brydde sig om mitt öde och för vilka jag fortfarande hyser den största tacksamhet – tror jag nog att jag haft tillräckligt med tid för att frambringa en hel foliant, så pass avhållen var jag nu av de beskyddare som fick mig att resa i mitt rum!

Och likväl, min förståndige läsare, se hur fel dessa människor hade, och försök att förstå logiken bakom det argument jag här lägger fram.

Finns det någonting mer naturligt och mer rättfärdigt än att få ett slut på allt, med hjälp av någon som oavsiktligt trampar en på tårna, eller fäller en eller annan nedlåtande kommentar i ett irriterat ögonblick orsakat av er egen tanklöshet eller, fastmer, har oturen att framstå som attraktiv för er älskarinna?

Så träder man ut på en äng, som Nicole och den adelstokige borgaren gjorde, och försöker sig på en kvart medan motståndaren parerar med en ters; och för att uppnå en slutlig och fulländad seger blottar man till sist sitt bröst och tar risken att dödas av sin fiende bara för att ta hämnd på honom. Som synes är det hela så följdriktigt som det nu kan bli, men likväl råkar man på folk som motsätter sig denna berömliga sedvänja! Men vad som är minst lika följdriktigt som allt annat här, det är att samma personer som motsätter sig duellerandet och vill att det betraktas som något slags grovt brott än värre skulle behandla den som helt vägrar att ägna sig åt det. Mer än en olycklig sate har mist såväl rykte som ställning i sin strävan att rätta sig efter deras mening; och skulle man ha oturen att råka ut för en så kallad affaire gör man nog bäst i att dra lott för att komma fram till huruvida man bör avsluta den enligt lagarna eller bruket, och eftersom lagarna och bruket står i motsatsställning kan domarna lika gott kasta tärning de med. Och antagligen får man anlita en liknande beslutsfattning för att få svar på varför min resa varade i exakt fyrtiotvå dagar.

KAPITEL IV

Mitt rum är beläget på fyrtiofemte breddgraden, enligt fader Beccarias uträkningar. Det sträcker sig från öst till väst och bildar en avlång rektangel som mäter trettiosex steg i omkrets om man går tätt intill väggen. Min resa kommer dock bli betydligt längre än så, då jag ideligen kommer att röra mig runt i rummet såväl på längden som på tvären, och rentav diagonalt, utan att rätta mig efter några som helst regler eller något bestämt system. Jag kommer även förflytta mig i sicksack, ja, utföra alla möjliga geometriska former om så skulle behövas. Jag tycker inte om människor som är herrar över såväl sina steg som sina tankar och som yttrar saker i stil med: ”Idag ska jag avlägga tre visiter, skriva fyra brev, samt avsluta den där boken som jag påbörjat.”

Min själ är så mottaglig för alla slags tankar, smaker och känslor att den girigt suger i sig allt som träder inför den! Och varför skulle den rata de njutningar som strötts längs livets besvärliga väg? De är ju så rara och så få att man allt måste vara grundlig idiot om man inte hejdar sig och då och då rentav gör en avstickare för att plocka upp de som ligger inom räckhåll. Ingenting är mer tilltalande, enligt min mening, än att följa sina idéer och uppslag vart de än leder en, liksom jägaren följer efter villebrådet utan att fjättras vid en given riktning. Så när jag reser i mitt rum följer jag sällan en rak linje. Från mitt bord kan jag sätta kurs mot en tavla som hänger i ett av hörnen. Därifrån skråddar jag sedan fram till dörren. Men även om det är min fulla avsikt att bege mig just dit när jag påbörjar min resa tvekar jag inte en sekund om jag nu på vägen råkar på min fåtölj, som därmed ofördröjligen får tjäna sitt fläskhärbärgerande syfte.

Fåtöljen är förresten en alldeles enastående möbel, och den är till särskild nytta för folk med meditativa böjelser. Under långa vinterkvällar är det alltid skönt och i regel mycket förståndigt att göra det bekvämt för sig i just en fåtölj, på betryggande avstånd från sällskapslivets larm.

En härlig brasa, böcker, skrivdon – se där en treenighet som håller ledan stången! Och vilken lycka sedan att bara förtränga alla dessa böcker och skrivdon, peta lite i brasan och sväva bort i ljuvliga meditationer – eller varför inte knåpa ihop några verser till goda vänners fägnad! I sådana stunder glider timmarna förbi en och sjunker tyst ned i evigheten, utan att man förnimmer styngen av deras flykt.

KAPITEL V

Om man lämnar fåtöljen och beger sig norrut upptäcker man strax min säng, som står i den bortre änden av rummet och erbjuder de mest anslående vyer. Den står så lyckligt placerad att jag alltid kan se solens första strålar leka i gardinerna. Vackra sommardagar kan jag iaktta dem, se hur de sakta rör sig längs den långa vita väggen i takt med att solen stiger. De lövskrudade almarna utanför fönstret skingrar dem på tusen olika sätt och får dem att flimra över min rosaskimrande säng, som i sin tur gjuter deras ljuva återsken omkring sig. Jag hör det lågmälda kvittret från svalorna som bosatt sig på taket och från de andra fåglarna som håller till bland almarna. Mitt sinne fylls av tusen ljusa tankar – ja, det finns nog ingen i hela universum som börjar sina dagar så behagligt och rofyllt.

Jag erkänner att jag är rätt förtjust i dessa sälla stunder och att jag alltid, så långt det nu bara går, gärna drar ut på denna meditativa halvslummer i min varma säng. Säg, finns det någon teater som förmår skänka mer stoff åt fantasin eller föda lika ömma tankar som denna möbel, där jag emellanåt förlorar mig själv? Bli nu inte förskräckt, försynte läsare – men skulle jag inte kunna skildra lyckan hos älskaren som i sin famn sluter en ärbar hustru för första gången? En outsäglig njutning som mitt dystra öde dömt mig att aldrig få smaka! Är det inte i sängen som en mor, rusig av lycka över en sons födelse, glömmer alla sina smärtor? Det är där vi bjuds alla fantastiska njutningar, alla inbillningens och hoppets eggande frukter. Slutligen är det just där, i denna utsökta möbel, som vi spenderar ena halvan av livet i glömska om den andra halvans tårar och kval. Ett sådant virrvarr av angenäma och sorgsna tankar som på samma gång alstras av min hjärna! En sådan förbluffande blandning av förfärliga och angenäma situationer!

En säng ser oss både födas och dö. Den är en växlingsrik estrad där människosläktet ömsevis uppför fascinerande dramer, lustiga farser och fruktansvärda tragedier.

Den är en blomsterklädd vagga – en kärlekstron – en grav.

KAPITEL VI

Detta kapitel är endast avsett för metafysiker. Det kommer att kasta ett väldigt ljus över den mänskliga naturen; det är ett prisma med vars hjälp man kommer vara i stånd att analysera och omdana människans beståndsdelar, separera hennes djuriska kraft från intelligensens rena strålar.

Det förefaller mig omöjligt att förklara hur det kom sig att jag brände mina fingrar när jag tog mina inledande steg i början på min resa, om jag inte för läsaren först in i minsta detalj redogör för min teori om själen och djuret. Denna metafysiska upptäckt har i själva verket en sådan grundläggande inverkan på mina tankar och handlingar att det vore svårt att förstå den här boken om jag inte bjuder dess nyckel redan från start.

Genom otaliga observationer har jag kommit fram till att människan består av två delar – själen och djuret. Dessa båda väsen är helt åtskilda men existerar ändå så pass sammanflätade eller ovanpå varandra att det krävs att själen har ett visst övertag på djuret för att det ska vara möjligt att skilja dem åt.

Av en gammal lärare fick jag veta (för en herrans massa år sedan) att Platon kallade materien för det andra. Gott så. Men jag föredrar nog att skänka detta namn åt djuret som vidlåder vår själ. I själva verket är det denna substans som är det andra och som oroar oss på ett sådant märkligt sätt. Man känner mycket väl att människan är en dubbelnatur, men det är, sägs det, därför att hon består av en själ och en kropp; och man beskyller denna kropp för alla möjliga saker, men beskyllningarna är enligt min mening helt irrelevanta, då den är oförmögen att såväl känna som att tänka. Det är istället djuret som man bör skylla på, detta sensibla väsen som är helt skilt från själen, utgör en utpräglad individ, med en egen existens, en egen smak, egna böjelser, egen vilja, och som endast höjer sig ovan alla andra djur genom en bättre fostran och genom att ha försetts med mer fullkomliga organ.

Mina damer och herrar, yvs hur mycket ni vill över er intelligens. Men se noga upp för den andre, i synnerhet när ni är samman!

Jag vet inte hur ofta jag har lagt märke till sambanden mellan dessa två heterogena varelser. Exempelvis har jag tydligt insett att själen kan rätta sig efter djuret och att detta, genom en försmädlig omkastning, många gånger tvingar själen att handla mot sitt eget skön. Vanligen äger den ena makten att bestämma och den andra makten att verkställa, men allt som oftast hamnar de på tvärs med varandra.

Den snillrikes stora konst ligger i att veta hur man ska fostra sitt djur för att det ska klara sig på egen hand medan själen, fri från sitt besvärliga sällskap, tillåts höja sig ända upp till himlen.

Låt mig förtydliga det här med ett exempel:

När ni läser en bok och er inbillning plötsligt ynglar en särdeles angenäm tanke fäster sig er själ genast vid denna och glömmer boken helt, samtidigt som era ögon mekaniskt fortsätter att följa orden och raderna. Ni avverkar sidan utan att förstå eller ens minnas vad ni just har läst. Detta beror på att er själ, då den anbefallde läsningen åt sin följeslagare, inte underrättade denna om sin korta frånvaro. Något som ledde till att det andra fortsatte att läsa utan att själen längre lyssnade.

KAPITEL VII

Ni kanske inte tycker att det var tydligt nog? Nåväl, här är ett annat exempel:

En dag förra sommaren var jag på väg till hovet. Hela morgonen hade jag ägnat mig åt att måla, och min själ, som glatt kontemplerade måleriet, överlät åt djuret att förflytta mig till kungens palats.

Måleriet är en sådan sublim konstart! tänkte min själ. Lycklig är den som berörts av naturens skådespel, den som inte längre är tvingad att måla tavlor för bröd eller betraktar det som ett tidsfördriv, utan som – hänförd av den sköna fysionomins majestät och det förtrollande ljusspel som i tusen nyanser sammansmälter i människans anlete – i sina verk söker närma sig naturens sublima effekter! Lika lycklig är målaren vars kärlek till landskapet leder honom ut på ensliga promenader, och som vet att på duken uttrycka det svårmod som han finner i en mörk skog eller på en ödslig landsbygd! Hans verk imiterar och reproducerar naturen; han skapar nya hav och djupsvarta grottor där solljuset aldrig trängt in: på hans befallning stiger gröna lundar fram ur intet, himlens azur återspeglas i hans tavlor; han är förfaren i konsten att få luftmassor i rörelse och väcka stormar till dån. Andra gånger bjuder han åskådarens tjusade blick läckra landskap från antikens Sicilien: man ser förskräckta nymfer som flyr in i vassen, jagade av en satyr; majestätiska tempel höjer sina praktfulla gavlar över den heliga skogen som omger dem: fantasin förirrar sig längs tysta stråk i detta ideala rike; fjärranblå horisonter flyter samman med himlen, och hela landskapet, speglat i en flods stilla vatten, formger en syn som inget språk förmår skildra.

Under tiden som min själ gjorde dessa reflektioner, fortsatte det andra att gå – och Gud vet vart det gick! Istället för att bege sig till hovet, som det hade blivit tillsagt att göra, svängde det av så pass till vänster att det, i ögonblicket då min själ till slut kom ifatt, stod vid madame Hautcastels port, en halvmil från det kungliga palatset.

Jag överlåter åt läsaren själv att begrunda vad som hade skett om det ensamt stigit på hos en sådan skön dam.

KAPITEL VIII

Fastän det kan tyckas nyttigt och bra att äga en själ som är frigjord från materien till den grad att den kan företa resor på eget bevåg, har denna egenskap även sina nackdelar. Den är, till exempel, att skylla för att jag fick ett brännsår, vilket jag nämnt i ett tidigare kapitel.

Vanligen anförtror jag mitt djur att laga min frukost; det rostar mitt bröd och skär det i skivor. Det tillreder utsökt kaffe och låter sig ofta väl smaka, utan att min själ därvid blandar sig i, annat än för att roat se det i arbete; men detta är sällsynt och rätt svårt att genomföra: det är ju rätt enkelt att tänka på helt andra saker när man utför ett mekaniskt arbete men det är ohyggligt svårare att se sig själv i handling, så att säga. Eller – om jag uttrycker det i enlighet med mitt system – att använda själen till att granska vad djuret har för sig, och att följa dess arbete utan att delta.

Där har ni det mest häpnadsväckande metafysiska kraftprov som människan är mäktig att sätta i verket.

Jag hade alltså placerat eldtången på glöden i syfte att rosta mitt bröd; en stund senare, medan min själ var på resa, rullade ett antänt vedträ ned på hällen: mitt stackars djur förde handen till tången, och jag brände mina fingrar.

KAPITEL IX

Jag hoppas att jag i de föregående kapitlen har presenterat mina idéer i tillräckligt klara ordalag för att engagera läsarens tankar och göra denne kapabel att självständigt utforska den här lysande verksamheten: tillfredsställelsen kommer inte veta några gränser när han en dag lyckas få sin själ att resa helt på egen hand; de fröjder som denna förmåga kan bjuda honom kommer väga upp för alla de malörer som den potentiellt kan alstra. Finns det en mer angenäm njutning än att på detta vis vidga sin existens, på en gång besätta jorden och himlarna, och så att säga dubbla sitt väsen?

Är det inte individens eviga och aldrig tillfredsställda önskan att öka sina krafter och förmågor, att vilja vara där han inte är, att återkalla det förflutna och leva i framtiden? Han suktar efter att leda arméer, sitta i akademier; han vill vara beundrad av skönheterna; och om han nu är i besittning av allt detta trånar han istället efter de öppna fältens stillhet, och när avundsjuka gentemot herden i sin hydda: allt han företar sig, alla hans förhoppningar, strandar oavlåtligt på den sanna ofärd som häftar vid den mänskliga naturen; han kan inte finna glädjen. En kvartstimmes resa i mitt sällskap ska visa honom vägen dit.

Å, varför överlåter han inte bara åt det andra att syssla med dessa usla besvär, all denna ärelystnad som pinar honom? Kom med, din stackare! Försök ta dig ut från ditt fängelse! Och när du befinner dig i de empyréiska himlarymderna, dit jag ska föra dig – betrakta då ditt djur, där det utstjälpt i världen allena jagar efter lycka och ära; notera den värdighet med vilken det rör sig bland människorna: folkmassan drar sig respektfullt tillbaka, och tro mig när jag säger att ingen kommer att märka att det är alldeles ensamt; huruvida det har en själ eller inte, tänker eller inte, är endast ett smärre huvudbry i den hop i vars mitt det spatserar.

Tusentals känslosamma kvinnor kommer att falla pladask för ditt djur, utan att ens märka det; det kan rentav höja sig till den högsta formen av lycka och gunst utan minsta hjälp från din själ. Till sist skulle det inte alls förvåna mig om din själ, väl hemkommen efter vår empyréiska utflykt, finner sig inhyst i djuret hos en förnäm herre.

KAPITEL X

Tro nu inte att jag flyr fältet och bara undviker ämnet, istället för att som utlovat ge en skildring av resan i mitt rum. Om läsaren nu tror att så är fallet misstar han sig gruvligt, då min resa fortsätter i allra högsta grad; samtidigt som min själ i föregående kapitel försjönk i sig själv och slog in på metafysiska villospår, ja, då satt jag i min fåtölj i en ställning som gjorde att dess två främre ben höjde sig ett par tum över golvet; och genom att gunga fram och tillbaka förflyttade jag mig helt omärkligt ända fram till väggen. Det är så jag färdas när jag inte har bråttom.

Väl framme vid väggen bemäktigade sig min hand mekaniskt madame de Hautcastels porträtt, varvid det andra roat torkade av dammet som täckte det. Denna syssla hade en avgjort rogivande inverkan, som i sin tur spillde över till min själ trots att denna för stunden gått vilse på himlens vidder. Det tål att noteras att medan själen på detta sätt färdas i himlarymderna är den alltjämt fäst vid sinnena genom hemliga förbindelser; som ett resultat av detta kan den ta del av det andras fridsamma förlustelser utan att störas i sina egna sysslor; men om dessa förlustelser överstiger en viss nivå eller själen utsätts för någon typ av överrumplande intryck återtar den sin plats med blixtens hastighet.

Det var nu precis vad som hände när jag satt och putsade porträttet.

Medan trasan avlägsnade dammet och röjde de blonda lockarna samt den rosengirland som krönte dem, erfor min själ, som förflyttat sig långt bortom solen, en lätt rysning av vällust och slöt genast upp i mitt hjärtas glädje. Njutningen blev ännu klarare, ännu livligare, när trasan med ett svep blottade den strålande pannan i det ljuvliga ansiktet; min själ stod just i begrepp att lämna himlarymden för att njuta av denna syn. Men om den så hade befunnit sig på de elyseiska fälten eller närvarat vid en konsert av keruber, skulle den inte ha stannat där ens en halv sekund, när dess följeslagare som blev alltmer intresserad av sin syssla plötsligt fick infallet att ta en fuktig svamp som fanns inom räckhåll och föra den över ögonbrynen och ögonen – över näsan – över kinderna – över denna mun; – å! Gud! hjärtat rusar! – över hakan, över brösten; det skedde på ett ögonblick; hela ansiktet liksom föddes på nytt och trädde fram ur intet.

Min själ störtade ned från himlen likt en fallande stjärna; den fann det andra i svindlande extas, som den i sin tur tog del av och förhöjde.

Denna sällsamma och oförmodade situation gjorde mig omedveten om tid och rum. För en kort stund dvaldes jag i det förflutna och föryngrades tvärtemot naturens ordning.

Ja, det är hon, denna dyrkade kvinna, det är hon själv; jag ser hur hon ler, hon vill tala för att säga att hon älskar mig.

Vilken blick! Kom till mig, låt mig sluta dig till mitt hjärta, min själs älskade, min livsluft! Kom till mig, dela mitt rus och min lycka!

Denna stund var mycket kort, men ljuvlig. Det kalla förståndet återerövrade strax sitt herravälde, och med ens åldrades jag ett helt år – mitt hjärta kallnade och frös, och jag återtog min plats i den likgiltiga pöbel som tynger jorden.

Detta är ett kortare utdrag ur ett sedan många år pausat (pga. omvärldens massiva ointresse) projekt att nyöversätta Xavier de Maistres (1763-1852) Voyage autour de ma chambre (1794) och uppföljaren Expédition nocturne autour de ma chambre (1825).

© Alan Asaid. Får ej användas utan tillåtelse.