HUR MAN BLIR EN GIRAFF Vänd ditt samvete ut och in och dra det över dig som ett skinn. Ser du fläckarna? Inte det? Sträck på halsen och titta ner från höjden, därifrån ser man bättre. Inte det? Sträck då ut halsen lite till. När den nått den behöriga längden kommer du nå den behöriga höjden, varifrån du kan beskåda allt som du döljer från dig själv. Skammens rodnad ska skänka dig den behöriga färgen. VILDA VÄSTERN Långt där borta där är allt europa där serberna sjunger ”tamo daleko” där engelsmännen samfällt seglar mot amerika där fransmännen i kör stormar bastiljen där spanjorerna dansar och hämnas för europas bortrövande där tyskarna sorterar papper och springer för hälsan där varje schweizare har ett eget osthål där holländarna väntar på donquijoternas invasion där svenskarna gästar danskarna där italienarna hoppar med sin stövel där polackerna ännu inte helt försvunnit där turkarna i tysthet återuppbygger sitt bysans där makedonierna alexanderhuggit sig fram till indien där ryssarna inte kan bestämma sig var de är var öst är och var väst är och ändå vill vara i detta europa MINA VÄNNER INVANDRARNA mina armeniska vänner berättade för mig om den blodtörstige atatürk om hur han lurade den ryske lenin och hela armenien mina azerbajdzjanska vänner berättade för mig om den geniale atatürk om hur han lyckades blåsa nytt liv i hela turkiet mina georgiska vänner berättade inget för mig om atatürk utan höll låda om den geniale stalin som i grevens tid avlöste den ryske lenin mina ryska vänner berättade för mig att lenin inte alls var ryss och att stalin inte var georgier mina azerbajdzjanska vänner läste på originalspråk dikter av den geniale nâzım hikmet vilka handlade om sten-brons-gips- pappers-stalin som med sina stövlar trampade på oss alla mina tyska vänner kunde sakkunnigt berätta för mig att mina ryska vänner hela livet hade förtrampat alla mina georgiska armeniska azerbajdzjanska tjetjenska judiska litauiska lettiska estniska vänner och ytterligare femtioelva andra folkslag med sina historiska stövlar för övrigt står det rätt dåligt till med stövelutbudet i ryssland störst är efterfrågan på tyska stövlar SPINDLAR Ju mer jag läser om spindlar desto mindre skrämmer de mig. Förr läste jag betydligt mindre och blev alltid rädd när jag såg en. Nu vet jag att inte alla spindlar är giftiga. Men det är ändå behagligt att man träffar på dem så sällan. Annat är det med människor. De går i princip inte att undvika, samtalen med dem blir ofta oförutsägbara, fakta om deras särdrag känns inte trovärdiga, vare sig man beskärs dem medelst besk satir, kärlekslyrik, någon pusseldeckare, eller en lärobok i kinesisk anatomi. Levandet vederlägger allt och lite till. (Realismens klibbiga spindelnät. Det lilla inskottets frestande hålor. Dokumentets svårlöst blodiga skamfläck. Det politiska talets nedriga damm.) Och likväl en människa: (alla är förstås inte giftiga!) Här kryper hon fram, med armarna på ryggen, på sina två ben – en fjärdedels spindel. SYNVINKLAR Människan väver inga nät för att hon är rädd för flugor tänkte spindeln Människan väver inga nät för att hon är rädd för spindlar tänkte flugan Människan väver inga nät tänkte nu spindelnätet för att hon redan sitter fast i en väv av lögner Var har jag hamnat tänkte människan ORMEN Inga rötter för att hålla kvar och inga vingar för att flyga bort Sakta krälande från bröst till bröst ”SNÖN STRÖDDE STJÄRNOR …” Snön strödde stjärnor för hundarnas tassar men deras ögon var vända mot himlen ”HAVET ANDAS MED GÄLARNA …” Havet andas med gälarna i solnedgången och andas ut med lungorna i gryningen himlen drar andan med havet på natten och utandas på morgonen solens eld och jorden ja jorden är kanske bara en sten på himlens hjärta ODYSSEUS SÅNG När mitt skepp förtöjer vid stranden kommer en sång jämte mig gå i land, en sång som endast havet har hört där den tävlade med sirenernas rop. Den ska bara bestå av fuktiga vokalljud, som låter så här i en blek översättning från flackandets till förtöjningens språk: Jag älskar dig med havstrutarnas hesa skrän, med skrikande örnar som följer doften av Prometheus lever, med havssköldpaddans tusenåriga tystnad, med kaskelotens klickljud som vill vara ett vrål, med pantomimen som bläckfisken utför med sina tentakler och som får varje sjögräs att stå i givakt. Jag älskar dig med hela min kropp som stigit ur havet, med alla vatten, alla tillflöden till Amazonfloden och Mississippi, alla öknar som tror sig om att vara hav, du hör sanden sippra genom min uttorkade strupe. Jag älskar dig med hjärta, lungor, pupill och iris, jag älskar dig med jordskorpan och stjärnhimlen, med fallande kaskader och konjugering av verb, jag älskar dig med hunnernas invasion av Europa, hundraårskriget och det mongoliska oket, Spartacusupproret och folkvandringstiden, Pompejis pelare i Alexandria och Lutande tornet i Pisa, med Golfströmmens mäktiga strävan att värma Nordpolen. Jag älskar dig med gravitationslagens bokstav, med det förkunnade dödsstraffet som verkställs genom ett evigt fall mot din oändliga Bermudatriangel. DRÖMMAR MED GULLIVER Först kom Gulliver som lilliputan. Han bad om hjälp, manade mig att älska hans fiender. Sedan kom Gulliver som jätte. Han erbjöd hjälp med att bekämpa mina fiender. Så kom en häst. Den teg och såg på mig med tydlig avsmak i sitt hästansikte. Inga laputaner syntes till. I den laputanska virtuella världen existerar jag knappt, inte ens som ting. NÄRHET Hur finner vi avståndet mellan oss hur mäter vi det i steg i gestalter som vandrar mellan oss som fladdrande själar Hur länge tar det för brevet att nå fram till dig medan vi ännu står och andas sida vid sida Hur länge närheten än dröjer evigheten – åtskildheten måttet på varje kärlek Jag väntar på dina ord och vet inte från vilken ände jag ska närma mig hjärtat eller ge det ett vidare rum ge dig ett lä för vinden eller lämna åt vinden och blanda samman dess kast med dina kast Och hur kan vi möta solens blick – hur kan vi hålla kvar våra skuggor som natten blandar till en med vem den än råkar finna oss ÖKNEN öknen solens vanärade ambassad skattkammare för hägringar förkroppsligandet av bergens uråldriga dröm – att vagga som havet på natten väljer varje siktbar stjärna sitt eget sandkorn och slungar det från stråle till stråle och säger: det är mitt – och de osiktbara stjärnorna väsnas i den osynliga höjden och ber de siktbara: flytta på er vi ser ingenting också vi vill röra vid egna sandkorn under dagen omfamnas alla sandkorn av solen som bara känner sig jämlik med öknen inte med havet som är alltför upptaget med sig självt för de visa är öknen inte bara en plats där det går att tänka det är en vidd för tankar om vad det tänkta är värt TIDENS OAS I rummets öken är tidens oas ingivelsens genomsynliga källa vi ser ner i den som i en spegel vi dricker det vi kan se för att ha kraft att bege oss dit där ingenting finns att se PROFETEN Profeten manade: vi lever på en aktiv vulkan! Förgäves. Sakta kallnar lavan där de döva brändes levande. Sakta svalnar glansen som brände profeten levande. URMINNES Antiken har försvunnit in i evigheten Medeltiden har långt om länge rundats av en ny tid glim- tar för- bi SÅNGLEKTION Människan uppfann buren före vingarna I burarna sjunger de bevingade om vingflyktens frihet Framför burarna sjunger de vinglösa om burarnas rättvisa SÅNGLEKTION 2 Fåglarna sjunger vi är rädda för människor vi sjunger av rädsla Fiskarna sjunger vi är rädda för människor vi tiger av rädsla Rovdjuren sjunger vi är rädda för människor vi ryter av rädsla Människor sjunger vi är inga rovdjur var inte rädda Alla har skingrats genom luft genom vatten av rädsla Människor sjunger LEKTION I TECKNING Barnet kan inte teckna havet barnet kan inte teckna jorden det får inte ihop längdgraderna och låter breddgraderna korsas det släpper himlen fri liksom jordklotet ur koordinaternas nät det lyckas inte få till avstånden och får inte fason på gränserna barnet tror att bergen inte kan vara större än hoppet att havet inte kan vara djupare än sorgen lyckan inte längre bort än jorden jorden inte kan vara större än barnets hjärta LEKTION I ANATOMI Herrar vetenskapsmän jag ber om ursäkt men mitt skelett kan aldrig tjäna som god åskådningsmodell Ännu i livet älskade jag livet och friheten så till den grad att jag hade sönder bröstkorgen för att befria hjärtat och av varje revben försökte jag skapa en kvinna Ännu i livet rådbråkade jag skallen med livets frågor Så kraniet kan ni just glömma LEKTION I ARITMETIK Ur öknen subtraherar vi öken och får ett fält Vi adderar trädgårdar och fält och får frukt och bröd dividerar och får vänskap multiplicerar och får liv TILL STATISTIKER Vänd ert intresse mot mängden själ per själ i befolkningen mängden hjärna per huvud mängden tankar per hjärna mängden åsikter per tanke mängden rykten per åsikt mängden lögn för varje mängd sanning må ni intressera er för mängdens omvandling till värde ”EN ANONYM SKULPTÖR …” En anonym skulptör kom till världen utan större mål – vad formar du med dina fötter av denna runda jord – en lerkruka ett kopparmynt en bronsbyst en kula av bly TILLSTÅND En stjärnkokong omkring mig Kommer jag kläckas som en svart fjäril och smälta samman med den mörka himlen som redan breder ut sig bakom stjärnorna Solljus omkring mig Jag gömmer mig från det i den blå luften snart fylls det av min andning och ingenting ska kunna skydda mig från ljuset Blått hav omkring mig Havet gömmer mig från främlingsögat men snart kommer det kasta upp mig på land och välvilliga människor ska hjälpa mig tillbaka DE BLINDA Brueghels blinda faller en efter en i gropen Brezjnevs blinda undviker att falla genom att stå stilla fasthakade i varandra Stalins blinda gräver en grop åt varandra Lenins blinda står bakom varandra i en kö för att få en skymt av honom VÄRLDENS TÅRAR Utan att ännu ha sett världens sorger men redan förtrogna med världens kyla och rädda för dess ogenomträngliga natt brister barnen i gråt och fäller rena tårar När de strax så är vuxna på livets sluttning frågar de sig varför de aldrig förmådde fånga ens en liten minut av livets flöde och då brister de ut i mörktunga tårar Och ändå gråter alla på sitt eget sätt somliga gråter ett slitet växelmynts gråt medan andra gråter tårar av renaste guld som de noga samlar i en särskild bössa När de ser på människor gråter även änglar deras tårar faller som snöflingor över julen och vanliga dagar har deras tårar i uppgift att upprätthålla nivåerna i världens oceaner BARN 1967 På leksaksavdelningen hittar man idel gevär, pansarvagnar, kulsprutor Det enda som behövs är leksaksfiender vars bedrövliga plyschlik kan lämnas obegråtna BARN 2007 Det har börjat födas barn med skjutjärn i stället för armar Barnvagnarna påminner om tatjankor Föräldrarna rullar ut barnen i friska luften där de små liven ägnar sig åt att skjuta på godtyckligt utvalda offer I medierna härjar ändlösa debatter på temat vad som ska lykta först telningarnas patroner eller de godtyckliga offren Men barnen blir större och godtycket krymper GLÖMSKA Man glömmer: månen glömde man bort i ett gammalt förråd där mössen åt upp den, musungarna började lysa så fort de föddes, katterna blev rädda och slutade fånga dem, så dog katterna ut och man glömde bort katterna … ”EN MÄNNISKA SOM LIKNAR EN BOK …” En människa som liknar en bok ligger uppslagen på schäslongen läser drömmer att allt vore som i böcker lägger undan sig till senare ställer i hyllan glömmer bort kan inte hitta kan inte slå upp på rätt ställe erinrar sig och frågar gud vet vem har ni läst? SKRIKANDE ORÄTTVISA Någon skriker för att kunna höras bland alla skrik En annan skriker att någon ska hålla käft Andra skriker att de inget hör Så skriker någon av skräck inför tystnaden TYSTNAD Vi är tysta för att inte bryta tystnaden Ni är tysta för att ni redan har sagt allt De är tysta för att de inte har något att säga Låt oss tala om det vi så länge höll tyst om OLJUD Återigen hörs oljud – oljud hörs just ständigt – barndomens gröna oljud snöns vita oljud det blå havets blå oljud stjärnhimlens svarta oljud solens röda oljud det bittra oljudet av andras framgång det bitterljuva oljudet av andras löften det påträngande prasslet av andras pengar det påfrestande oljudet av träget kaos knastrande nyheter i minnenas kamin de egna tankarnas omärkliga missljud som tidvis kväver samvetets sköra röst regnets lugnande oljud bakom fönstret det skrämmande ljudet av en knarrande dörr när vinden kommer och går vindens oljud över havet och havets oljud under vinden vindens behagliga oljud i huvudet dagens välnärda oljud som slängs att slukas av den hungriga natten den eviga sömnens oljud utan hopp om uppvaknande BARLACHS ÄNGEL Tragiskt artat viner seklets alla vindar genom dess ansikte Ängeln i soldatkappan Ängeln i sjukhuskläderna Kedjorna är av nöden för att den inte ska falla mot marken Katedralens valv är av nöden för att den inte ska flyga sin väg ”JU HÖGRE VI FLYGER …” Ju högre vi flyger desto klarare ser vi: Jorden är ingen fågel endast ett fågelbo Jorden är ingen stjärna endast en lupp för stjärnor Människan är inte jordens salt endast dess röst mellan solen och natten ”ALLT ÄR OMKRING MIG OCH JAG ÖVERALLT …” Allt är omkring mig och jag överallt regnet någon halvmil ifrån mig solen hundrafemtio miljoner kilometer och månen kanske fyrahundra tusen bara drygt fyra och ett halvt ljusår och jag är i närheten av alfa centauri tio steg och jag försvinner i dimman tio minuter och jag slukas av skymningen en knapp timme och jag är i skogen som jag aldrig ser för alla träd ännu en timme och jag är vid tidningskiosken och i tidningarna sägs saker om hela världen som verkar så liten att man tror sig kunna säga något om den i tidningar
Vjatjeslav Kuprijanov föddes 1939 i Novosibirsk. Han studerade maskinöversättning och matematisk lingvistik vid Moskvas statliga lingvistiska universitet och började under sena 60-talet översätta tyskspråkig poesi. Parallellt med översättandet skrev och publicerade han egna verk i tidningar och tidskrifter. Jämte en grupp generationskamrater räknas han till föregångarna inom fri vers på ryska. För svenska läsare kan hans enkla och lätt ironiska tilltal te sig besläktat med Werner Aspenströms. Kuprijanovs dikter har översatts till mer än 40 språk och han har tilldelats en rad internationella och inhemska utmärkelser, däribland Buninpriset 2010. Han bor och arbetar i Moskva.
© Alan Asaid. Får ej användas utan tillåtelse.
