Några dikter av Vjatjeslav Kuprijanov


HUR MAN BLIR EN GIRAFF
 
Vänd ditt samvete
ut och in
och dra det över dig som ett skinn.
Ser du fläckarna?
Inte det?
Sträck på halsen och titta ner från höjden,
därifrån ser man bättre.
Inte det?
Sträck då ut halsen lite till.
När den nått den behöriga längden
kommer du nå den behöriga höjden,
varifrån
du kan beskåda allt
som du döljer från dig själv.
Skammens rodnad
ska skänka dig
den behöriga färgen.




 
VILDA VÄSTERN
 
Långt där borta
där är allt europa
där serberna sjunger ”tamo daleko”
där engelsmännen samfällt seglar mot amerika
där fransmännen i kör stormar bastiljen
där spanjorerna dansar och hämnas för europas bortrövande
där tyskarna sorterar papper och springer för hälsan
där varje schweizare har ett eget osthål
där holländarna väntar på donquijoternas invasion
där svenskarna gästar danskarna
där italienarna hoppar med sin stövel
där polackerna ännu inte helt försvunnit
där turkarna i tysthet återuppbygger sitt bysans
där makedonierna alexanderhuggit sig fram till indien
där ryssarna inte kan bestämma sig
var de är
var öst är och var väst är
och ändå vill vara i detta europa





MINA VÄNNER INVANDRARNA 
 
mina armeniska vänner
berättade för mig om den blodtörstige atatürk
om hur han lurade den ryske lenin
och hela armenien
 
mina azerbajdzjanska vänner
berättade för mig om den geniale atatürk
om hur han lyckades blåsa nytt liv
i hela turkiet
 
mina georgiska vänner
berättade inget för mig om atatürk
utan höll låda om den geniale stalin
som i grevens tid
avlöste den ryske lenin
 
mina ryska vänner
berättade för mig att lenin
inte alls var ryss
och att stalin inte var georgier
 
mina azerbajdzjanska vänner
läste på originalspråk
dikter av den geniale nâzım hikmet
vilka handlade om sten-brons-gips-
pappers-stalin
som med sina stövlar
trampade på oss alla
 
mina tyska vänner
kunde sakkunnigt
berätta för mig att mina ryska vänner
hela livet hade förtrampat alla mina
georgiska armeniska azerbajdzjanska tjetjenska
judiska litauiska lettiska estniska vänner
och ytterligare femtioelva andra folkslag
med sina historiska stövlar
 
för övrigt står det rätt dåligt till
med stövelutbudet i ryssland
störst är efterfrågan
på tyska stövlar




 
SPINDLAR
 
Ju mer jag läser om spindlar
desto mindre skrämmer de mig.
Förr läste jag betydligt mindre
och blev alltid rädd när jag såg en.
Nu vet jag att inte alla spindlar är giftiga.
Men det är ändå behagligt
att man träffar på dem så sällan.
 
Annat är det med människor.
De går i princip inte att undvika,
samtalen med dem blir ofta oförutsägbara,
fakta om deras särdrag känns inte trovärdiga,
vare sig man beskärs dem medelst besk satir,
kärlekslyrik,
någon pusseldeckare,
eller en lärobok i kinesisk anatomi.
Levandet vederlägger allt och lite till.
 
(Realismens klibbiga spindelnät.
Det lilla inskottets frestande hålor.
Dokumentets svårlöst blodiga skamfläck.
Det politiska talets nedriga damm.)
 
Och likväl en människa:
(alla är förstås inte giftiga!)
Här kryper hon fram, med armarna på ryggen,
på sina två ben –
en fjärdedels spindel.




 
SYNVINKLAR
 
Människan väver inga nät
för att hon är rädd för
flugor
tänkte spindeln
 
Människan väver inga nät
för att hon är rädd för
spindlar
tänkte flugan
 
Människan väver inga nät
tänkte nu spindelnätet
för att hon redan
sitter fast
i en väv av lögner
 
Var har jag
hamnat
tänkte människan




 
ORMEN
 
Inga rötter
för att hålla kvar
och inga vingar
för att flyga bort
 
Sakta
krälande
från bröst
till bröst




 
”SNÖN STRÖDDE STJÄRNOR …”
 
Snön strödde stjärnor
för hundarnas tassar
men deras ögon
var vända
mot himlen
 
 
 

 
”HAVET ANDAS MED GÄLARNA …”
 
Havet andas med gälarna i solnedgången
och andas ut med lungorna i gryningen
himlen drar andan med havet på natten
och utandas på morgonen solens eld
och jorden
ja jorden
är kanske
bara en sten på himlens hjärta
 

 

 
ODYSSEUS SÅNG
 
När mitt skepp förtöjer vid stranden
kommer en sång jämte mig gå i land,
en sång som endast havet har hört
där den tävlade med sirenernas rop.
Den ska bara bestå av fuktiga vokalljud,
som låter så här i en blek översättning
från flackandets till förtöjningens språk:
 
Jag älskar dig med havstrutarnas hesa skrän,
med skrikande örnar som följer doften av Prometheus lever,
med havssköldpaddans tusenåriga tystnad,
med kaskelotens klickljud som vill vara ett vrål,
med pantomimen som bläckfisken utför med sina tentakler
och som får varje sjögräs att stå i givakt.
 
Jag älskar dig med hela min kropp som stigit ur havet,
med alla vatten, alla tillflöden till Amazonfloden och Mississippi,
alla öknar som tror sig om att vara hav,
du hör sanden sippra genom min uttorkade strupe.
 
Jag älskar dig med hjärta, lungor, pupill och iris,
jag älskar dig med jordskorpan och stjärnhimlen,
med fallande kaskader och konjugering av verb,
jag älskar dig med hunnernas invasion av Europa,
hundraårskriget och det mongoliska oket,
Spartacusupproret och folkvandringstiden,
Pompejis pelare i Alexandria och Lutande tornet i Pisa,
med Golfströmmens mäktiga strävan att värma Nordpolen.
 
Jag älskar dig med gravitationslagens bokstav,
med det förkunnade dödsstraffet
som verkställs genom ett evigt fall
mot din oändliga Bermudatriangel.





DRÖMMAR MED GULLIVER
 
Först kom Gulliver
som lilliputan.
Han bad om hjälp,
manade mig att älska hans fiender.
 
Sedan kom Gulliver
som jätte.
Han erbjöd hjälp
med att bekämpa mina fiender.
 
Så kom en häst.
Den teg och såg på mig
med tydlig avsmak
i sitt hästansikte.
 
Inga laputaner syntes till.
I den laputanska virtuella världen
existerar jag knappt,
inte ens som ting.

 



NÄRHET
 
Hur finner vi avståndet mellan oss
hur mäter vi det i steg
i gestalter som vandrar mellan oss
som fladdrande själar
 
Hur länge tar det för brevet
att nå fram till dig
medan vi ännu står
och andas sida vid sida
 
Hur länge närheten än dröjer
evigheten –
åtskildheten
måttet på varje kärlek
 
Jag väntar på dina ord
och vet inte från vilken ände
jag ska närma mig hjärtat
eller ge det ett vidare rum
ge dig ett lä för vinden
eller lämna åt vinden
och blanda samman dess kast
med dina kast
 
Och hur kan vi möta solens blick –
hur kan vi hålla kvar våra skuggor
som natten blandar
till en
med vem den än
råkar finna oss




 
ÖKNEN
 
öknen
solens vanärade ambassad
skattkammare för hägringar
förkroppsligandet av bergens uråldriga dröm –
att vagga som havet
 
på natten väljer varje siktbar stjärna
sitt eget sandkorn
och slungar det från stråle till stråle och säger:
det är mitt – och de osiktbara stjärnorna
väsnas i den osynliga höjden
och ber de siktbara:
flytta på er
vi ser ingenting
också vi vill röra vid egna sandkorn
 
under dagen omfamnas alla sandkorn av solen
som bara känner sig jämlik med öknen
inte med havet
som är alltför upptaget med sig självt
 
för de visa är öknen
inte bara en plats där det går att tänka
det är en vidd för tankar om vad
det tänkta
är värt




 
TIDENS OAS
 
I rummets öken
är tidens oas
ingivelsens
genomsynliga källa
 
vi ser ner i den
som i en spegel
 
vi dricker
det vi
kan se
 
för att ha kraft
att bege oss
dit där ingenting
finns att se




 
PROFETEN
 
Profeten manade:
vi lever
på en
aktiv vulkan!
 
Förgäves.
 
Sakta
kallnar lavan
där de döva
brändes levande.
 
Sakta svalnar
glansen
som brände
profeten
levande.




 
URMINNES
 
Antiken
har försvunnit in i evigheten
 
Medeltiden
har långt om länge rundats av
 
en
ny
tid
glim-
tar
för-
bi




 
SÅNGLEKTION
 
Människan
uppfann buren
före
vingarna
 
I burarna
sjunger de bevingade
om vingflyktens
frihet
 
Framför burarna
sjunger de vinglösa
om burarnas
rättvisa
 
 


 
SÅNGLEKTION 2
 
Fåglarna sjunger
vi är rädda för människor
vi sjunger
av rädsla
 
Fiskarna sjunger
vi är rädda för människor
vi tiger
av rädsla
 
Rovdjuren sjunger
vi är rädda för människor
vi ryter
av rädsla
 
Människor sjunger
vi är inga rovdjur
var inte rädda
 
Alla har skingrats
genom luft
genom vatten
av rädsla
 
Människor
sjunger




 
LEKTION I TECKNING
 
Barnet kan inte teckna
havet
barnet kan inte teckna
jorden
det får inte ihop längdgraderna
och låter breddgraderna korsas
det släpper
himlen fri
liksom jordklotet
ur koordinaternas nät
det lyckas inte få till
avstånden
och får inte fason
på gränserna
barnet tror
att bergen inte kan vara
större än hoppet
att havet inte kan vara
djupare än sorgen
lyckan
inte längre bort än jorden
jorden
inte kan vara
större än
barnets hjärta




 
LEKTION I ANATOMI
 
Herrar
vetenskapsmän
jag ber om ursäkt
men mitt skelett kan aldrig
tjäna som god åskådningsmodell
 
Ännu i livet
älskade jag livet och friheten
så till den grad att jag hade sönder
bröstkorgen för att befria hjärtat
och av varje revben
försökte jag
skapa en kvinna
 
Ännu i livet
rådbråkade jag skallen
med livets frågor
 
Så kraniet
kan ni just glömma
 

 


LEKTION I ARITMETIK
 
Ur öknen
subtraherar vi öken
och får
ett fält
 
Vi adderar
trädgårdar och fält
och får
frukt och bröd
 
dividerar
och får vänskap
 
multiplicerar
och får liv

 



TILL STATISTIKER
 
Vänd ert intresse
mot mängden
själ
per själ
i befolkningen
 
mängden hjärna
per huvud
 
mängden tankar
per hjärna
 
mängden åsikter
per tanke
 
mängden rykten
per åsikt
 
mängden
lögn
för varje mängd
sanning
 
må ni intressera er
för mängdens omvandling
till värde




 
”EN ANONYM SKULPTÖR …”
 
En anonym skulptör
kom till världen
utan större mål –
 
vad formar du
med dina fötter
av denna runda jord –
 
en lerkruka
ett kopparmynt
en bronsbyst
 
en kula
av bly




 
TILLSTÅND
 
En stjärnkokong omkring mig
Kommer jag kläckas som en svart fjäril
och smälta samman med den mörka himlen
som redan breder ut sig bakom stjärnorna
 
Solljus omkring mig
Jag gömmer mig från det i den blå luften
snart fylls det av min andning
och ingenting ska kunna skydda mig från ljuset
 
Blått hav omkring mig
Havet gömmer mig från främlingsögat
men snart kommer det kasta upp mig på land
och välvilliga människor ska hjälpa mig tillbaka
 
 
 
 

DE BLINDA
 
Brueghels blinda
faller en efter en i gropen
 
Brezjnevs blinda
undviker att falla
genom att stå stilla
fasthakade i varandra
 
Stalins blinda
gräver en grop åt varandra
 
Lenins blinda
står bakom varandra
i en kö
för att få en skymt av honom





VÄRLDENS TÅRAR
 
Utan att ännu ha sett världens sorger
men redan förtrogna med världens kyla
och rädda för dess ogenomträngliga natt
brister barnen i gråt och fäller rena tårar
 
När de strax så är vuxna på livets sluttning
frågar de sig varför de aldrig förmådde
fånga ens en liten minut av livets flöde
och då brister de ut i mörktunga tårar
 
Och ändå gråter alla på sitt eget sätt
somliga gråter ett slitet växelmynts gråt
medan andra gråter tårar av renaste guld
som de noga samlar i en särskild bössa
 
När de ser på människor gråter även änglar
deras tårar faller som snöflingor över julen
och vanliga dagar har deras tårar i uppgift
att upprätthålla nivåerna i världens oceaner




 
BARN 1967
 
På leksaksavdelningen hittar man
idel gevär, pansarvagnar, kulsprutor
Det enda som behövs
är leksaksfiender
vars bedrövliga plyschlik
kan lämnas obegråtna




 
BARN 2007
 
Det har börjat födas barn
med skjutjärn i stället för armar
Barnvagnarna påminner om tatjankor
Föräldrarna rullar ut barnen i friska luften
där de små liven ägnar sig åt att skjuta på
godtyckligt utvalda offer
 
I medierna
härjar ändlösa debatter
på temat vad som ska lykta först
telningarnas patroner
eller de godtyckliga offren
 
Men barnen blir större
och godtycket krymper

 


GLÖMSKA
 
Man glömmer: månen
glömde man bort i ett gammalt förråd
där mössen åt upp den,
musungarna
började lysa
så fort de föddes,
katterna blev rädda
och slutade fånga dem,
så dog katterna ut
och man glömde bort katterna …




 
”EN MÄNNISKA SOM LIKNAR EN BOK …”
 
En människa
som liknar en bok
ligger uppslagen på schäslongen
läser
drömmer
att allt vore
som i böcker
 
lägger undan sig
till senare
 
ställer i hyllan
glömmer bort
 
kan inte hitta
kan inte slå upp
på rätt ställe
 
erinrar sig
och frågar
gud vet vem
 
har ni läst?




 
SKRIKANDE ORÄTTVISA
 
Någon skriker
för att kunna höras
bland alla skrik
 
En annan skriker
att någon ska
hålla käft
 
Andra skriker
att de
inget hör
 
Så skriker någon
av skräck
inför tystnaden




 
TYSTNAD
 
Vi är tysta
för att inte
bryta tystnaden
 
Ni är tysta
för att ni redan
har sagt allt
 
De är tysta
för att de inte
har något att säga
 
Låt oss tala
om det
vi så länge
 
höll tyst om




 
OLJUD
 
Återigen hörs oljud –
oljud hörs just ständigt –
barndomens gröna oljud
snöns vita oljud
det blå havets blå oljud
stjärnhimlens svarta oljud
solens röda oljud
det bittra oljudet av andras framgång
det bitterljuva oljudet av andras löften
det påträngande prasslet av andras pengar
 
det påfrestande oljudet av träget kaos
knastrande nyheter i minnenas kamin
de egna tankarnas omärkliga missljud
som tidvis kväver samvetets sköra röst
regnets lugnande oljud bakom fönstret
det skrämmande ljudet av en knarrande dörr
när vinden kommer och går
vindens oljud över havet
och havets oljud under vinden
vindens behagliga oljud i huvudet
dagens välnärda oljud
som slängs att slukas av den hungriga natten
 
den eviga sömnens oljud
utan hopp om uppvaknande

 



BARLACHS ÄNGEL
 
Tragiskt artat
viner seklets
alla vindar
genom dess ansikte
 
Ängeln i soldatkappan
Ängeln i sjukhuskläderna
 
Kedjorna är av nöden
för att den inte ska falla mot marken
 
Katedralens valv är av nöden
för att den inte ska flyga sin väg




 
”JU HÖGRE VI FLYGER …”
 
Ju högre vi flyger
desto klarare ser vi:
 
Jorden
är ingen fågel
endast ett fågelbo
 
Jorden
är ingen stjärna
endast en lupp för stjärnor
 
Människan
är inte jordens salt
endast dess röst
 
mellan solen
och natten




 
”ALLT ÄR OMKRING MIG OCH JAG ÖVERALLT …”
 
Allt är omkring mig och jag överallt
regnet någon halvmil ifrån mig
solen hundrafemtio miljoner kilometer
och månen kanske fyrahundra tusen
bara drygt fyra och ett halvt ljusår
och jag är i närheten av alfa centauri
tio steg och jag försvinner i dimman
tio minuter och jag slukas av skymningen
en knapp timme och jag är i skogen
som jag aldrig ser för alla träd
ännu en timme och jag är vid tidningskiosken
och i tidningarna sägs saker om hela världen
som verkar så liten
att man tror sig kunna säga något om den i tidningar

Vjatjeslav Kuprijanov föddes 1939 i Novosibirsk. Han studerade maskinöversättning och matematisk lingvistik vid Moskvas statliga lingvistiska universitet och började under sena 60-talet översätta tyskspråkig poesi. Parallellt med översättandet skrev och publicerade han egna verk i tidningar och tidskrifter. Jämte en grupp generationskamrater räknas han till föregångarna inom fri vers på ryska. För svenska läsare kan hans enkla och lätt ironiska tilltal te sig besläktat med Werner Aspenströms. Kuprijanovs dikter har översatts till mer än 40 språk och han har tilldelats en rad internationella och inhemska utmärkelser, däribland Buninpriset 2010. Han bor och arbetar i Moskva.

© Alan Asaid. Får ej användas utan tillåtelse.