Några dikter av Osip Mandelstam



Sömnlöshet. Homeros. Spända segel.
Skeppets lista har jag läst till hälften:
den långa kullen, detta sträck av tranor
som över Hellas en gång lyfte.
 
Som tranors kil mot fjärran gränser –
ett gudaskum på konungarnas hjässor –
vart seglar ni? Om Helena ej fanns,
vad vore Troja för er då, akajer?
 
Och havet, och Homeros rörs av kärlek.
Vem ska jag lyssna på? Homeros tiger,
och havet brusar vältaligt och svart
och dånar tungt vid huvudgärden.
 
1915
 
 
 
*
 
 
 
En droskkusk samtalar med Dante
och rösten fylls av folklig energi.
Om vad? Om yrkets frihet,
om det som båda två förenar.
– Och även jag förtrollas utav orgeln,
av alla krogar håller jag nog kärast »Rom«.
Jag är väl ingen florentinare,
men likvisst ingen mördare och tjuv.
Och hästen min, om man begrundar saken,
fyller snart åtta år, eller månn tio –
så länge som du själv sprang efter Beatrice;
ej ens på fyllan kan jag säga något ont om Dante,
för du är både som en far för mig och kommendant –
befall att broarna ej öppnas denna höst!
 
1925
 
 
 
*
 
 
 
Fresta dig inte med främmande språk, försök nu att glömma:
dina tänder kommer ändå aldrig kunna bita i glas.
 
O, hur plågsam hörs klangen av det främmande skriet i flykten –
för alla olaga nöjen väntar alltid en smärtande löning.
 
Inget främlingsnamn kan som förr inför avskedet skona
en dödlig kropp, en tänkande odödlig mun.
 
Men tänk om Ariosto, tänk om Tasso, som så förtrollar,
bara är odjur med en azurhjärna, fjäll av våta ögon?
 
Och som ett straff för högmod, obotlige älskare av ljud,
ska en ättiksdränkt svamp bjudas dina svekfulla läppar.
 
1933
 
 
 
*
 
 
 
Kall vår. Ett hungrigt Staryj Krim,
som under Wrangel – minst lika belastad.
Fårhundar på gården, alla paltor lappade,
och samma gråbleka och skarpa rök.
 
Men lika skönt i fjärran syns allt spritt –
träd, med långsamt svällda knoppar,
som står likt utsocknes, och ömkan väcks
för mandelträdet, klätt i gårdagsdumhet.
 
Naturen känner inte igen sitt eget ansikte,
skuggorna ohyggliga – Ukraina och Kuban …
De hungrande bönderna går som i filtskor
och vaktar grinden, utan att röra vid ringen …
 
1933
 
 
 
*
 
 
 
Jag hör, hör, tidig is
knastra under broar,
jag minns ett flöde
av blekt rus i luften.
 
Från hårda trappor, torg
med kantiga palats
sjöng Alighieri starkare
om egna Florens krets
med utmattade läppar.
 
Den korniga graniten
gnags av skuggans ögon,
ser i natten stockar,
och om dagen stugor.
 
Skuggan slår än dank,
och gäspar i vårt sällskap,
 
eller rumlar runt bland folk,
värmd av vin och himmel,
 
och bjuder bittert bröd
åt efterhängsna svanar …
 
1937
 
 
 
*
 
 
 
Jämför ej: den levande är ojämförlig.
Med en sorts ömsint skräck
gick jag med på slättens jämlikhet
och himlens rund var som en sjukdom.
 
Jag vände mig till luften-tjänaren
och väntade på räckning eller bud,
var redo för seglats, och seglade
längs aldrig gjorda resors båge.
 
Där mera himmel är, där vill jag vandra,
och klara längtan släpper inte mig
från dessa ännu unga kullar i Voronezj
till de allmänskliga som ljusnar i Toskana.
 
1937
 

© Alan Asaid. Får ej användas utan tillåtelse.