Några dikter av Arvo Mets

UTANFÖR FÖNSTRET
 
Ingen eld.
Du sover.
Eller kanske inte …
På morgonen inga spår.
Kvar under snön.
 

 
 

DEN GLÖMDA DÖRREN
 
Dörren hänger
med huvudet,
ingen som knackar på.
Bronsdörrar knackar man gärna på.
Snidade dörrar knackar man gärna på.
Skatten
samlar damm bakom den glömda dörren.
 
 
 


* * *
 
Stilla gnisslar klockan.
Vi två.
Jag
och dina väldiga ögon.
 
Ställde oss i långa kön
till glädjen.
 
 
 


POETENS VÅR
 
Slickar glass.
Det är bra.
Alltså är det vår.
 
Betraktar flickorna.
Våra blickar fäktas.
Besegrar alla.
 
Betraktar gyllene ben.
Jag är oskyldig,
benen är så vackra.
 
Slickar glass.
Näsan kurrar, som ett munspel.
Hjässan snuddar vid himlen.
 
 
 


* * *
 
Solens störtskur!
Maskrosor –
små pölar i gräset.
Biet
suger sol,
som kultingen
med fötterna i gyllene frömjöl.
 
 
 


MORGON
 
Vaknar –
ett fras över väggen.
En rödhårig solstråle
rusar upp och ner.
 
Vaknar på nytt –
någon stönar svagt.
Blekt falnande ljus.
 
Vaknar en tredje gång –
högljudd sol
hoppar på bordet,
skrattar,
klappar händerna.
– Upp med dig, latmask!
 
– Försvinn! svarar jag.
Det är söndag.
 
 
 


* * *
 
Mest av allt
älskar jag dig barfota.
Rödblond av sol,
som en kopparbalja.
 
Du är inpyrd
av vattnet,
den blå vidden,
årorna,
den läckande gamla båten.
 
 
 


* * *
 
På gatan går en kvinna –
rund,
genomskinlig,
som ett antonovkaäpple.
Inom sig bär hon en människa.
Lyckliga kvinnor,
som inom sig bär framtid!
 
 
 


* * *
 
Gillar att pressa mig
mot sträv jord.
Grässtrån susar, som täta skogar.
Här strövar upptäcksmyror.
Daggens sista droppe
är sedan länge i himlen.
Lär mig se
med jordögon.
 
 
 


* * *
 
Jag kan inte se på
när konduktören, som en tiggare,
sträcker fram handen för en slant.
Och till och med självserveringen
är helt avspärrad.
Vid fyra hörs sirenen.
Här kommer de stora armarna – huvudlösa.
Här huvudet –
utan armar.
 
1962
 
 
 


* * *
 
Kullarna har somnat.
Daggen speglar
stjärnornas ljus.
Mörka löv
börjar nattens sång.
Doft
av framtida svampar.
 
 
 


* * *
 
Över dig lövverkets spel.
Solens strålar
glider med fingrarna.
Röster sätts
i rörelse.
Du darrar av beröringen.
Bara mina ögon
hör musiken.
 


 
 
* * *
 
Om kvällarna gick flickorna
till dansbanan,
hoppade över diken,
höll varsamt skorna
i händerna,
som glädjedroppar.
 
 
 


HÖSTPROMENADER
 
Lätt att såra
med dragspelslåt,
hörn av gulnat löv.
 
 
 


* * *
 
Hur ljuvt
att bli till dun …
Bli lätt
som en oskriven dikt.
Ljusa linjer,
ornament,
fläckar.
När eldfågeln kommer
sover jag redan.
 
 
 


* * *
 
Gillar att driva ut i mörkret …
Ingen kommer se
mina sorgsna ögon.
Ingen skrattar
åt Charlie Chaplin
och hans kostym.
Kommer hem, lägger
ett vitt ark på bordet.
Lever så –
som Odjuret
i sagan.
 
 
 


* * *
 
Skrämmande när trädet
bär två löv …
Värmen försvinner in i stammen,
som en avliden,
sjunker ner till rötterna.
Värmen har en fuktig rygg.
 
Så faller löven …
 
 
 


* * *
 
Jag hörde
tung andhämtning
bakom dörren.
Öppnade –
och fann en berusad.
Han låg som ett lik.
Med spetsiga skor.
Intill sin spya,
hundlaxröd.
 
Sedan dess
hör jag ofta
tung andhämtning
bakom dörren.
Öppnar –
ingen där.
Men jag vet –
han
ligger någonstans
och stönar i sömnen.
 
1962
 
 


 
* * *
 
En penninglös människa
går i staden.
Suddiga stjärnor
darrar i kölden.
 
En penninglös människa –
en armlös människa,
en benlös människa,
en ögonlös människa.
 
I staden tänds ljusen,
och alla ser –
den penninglösa människan
har blå ögon.
 
Det hjälper inte.
 
 
 


* * *
 
Någon spinner
inuti kattungen.
– Nur-nur, nur-nur, nur-nur.
Somnar ibland.
Tittar ut genom fönstret.
 
Snöflingor faller …
 
 


 
* * *
 
Tåget tjöt som en liten åsna.
Har börjat gå försiktigt.
Tre silverglänsande granar i fönstret.
 
 
 


* * *
 
Ur molnen
kommer månen.
Klang fyller jorden.
En sådan natt
blommar
isens rosor.
 
 
 


* * *
 
Flickrösterna väver
ett klingande garn.
Sången tystnar
när någons steg
närmar sig dörren.
Flickorna sjunger,
och lockar.
 
 
 


* * *
 
Ett gult löv
svävar
förbi mitt ansikte.
Säger något.
Sjunger något.
Ja rentav
förebrår mig något.
 
 
 


* * *
 
Blåvit februari …
Jag vet inte själv
varför jag går till björken
och tittar uppåt,
mot himlen.
Blir kvar länge …
 
 
 


PÅ FABRIKEN
 
Vill kunna se …
Man kan bara föreställa sig
hur metallen,
smörjfettet och svordomarna,
alstrar Grinlandias städer.
 
Vill omfamna skönheten –
men förmår aldrig.
Mellan slit och skönhet
finns tio förvandlingar.
 
 


 
* * *
 
Arbetsdagens morgon
förhör sig inte om önskningar.
Med järnhand
lyfter jag mig ur sängen.
I natten rör sig svarta skuggor.
Ögonlocken klibbar ihop i snöstormen.
Men ingen snöstorm
kan sopa igen fabriksvägen.
I natten rör sig oavbrutet
svarta skuggor.
 
 
 


* * *
 
En människa vid luckan.
Letar efter något i fickan.
Skjuter in i den smala springan.
 
Vi bor på månen.
Pengar är vårt syre,
som vi släpper iväg i ballonger.
 
 
 


I LÄSESALEN
 
Flickor är särskilt jordiska
när de sitter
i strumplästen
och de små skorna
ligger intill,
som fioletuier,
på högkant.
 
 
 


* * *
 
I den blå vagnen
låg han
med nappen.
I de tysta ögonen
speglades himlen
och fåglarna,
svävande i höjden.
Böjde mig fram
och såg plötsligt
mig själv –
i en gammal rock.
 
 
 


* * *
 
Poeten köar för vermiceller.
Där står också hans beundrarinna.
Poeten skäms en smula.
Han hade stått på estraden,
likt en liten prins,
som aldrig äter.
 
 
 


* * *
 
Unga kvinnor
vars ansikten
liknar himlen,
liknar vinden,
liknar molnen.
Så förbyts de till
trogna fruar,
vars ansikten minner
om hus,
om möbler,
om inköpskassar.
 
Men döttrarnas ansikten
bär åter dragen
 
av himlen, vinden
och vårens forsar.
 
 
 


* * *
 
Barndomens minnen
av jorddoft …
Jag rensar ogräs
som i handskar
av mullvadsskinn.
Om någon kunde röra
vid min kind
med en sådan hand …
 
 
 


* * *
          Till minne av Erna
           (fragment)
 
Arbeta.
Ibland le.
Gifta sig och skaffa barn.
Skicka dem, som brev, in i framtiden.
Och åter bli till jord.
I livet döljer sig en viss ihärdig mening,
som också jag söker.
 
 
 


* * *
 
Om jag bara fick bära
med mig
salt luft och
doft av ceder,
skulle de bleka flickorna
som växt upp bland
stadens stenar
tappa andan
i sina raffinerade
kreationer.
De skulle glo som förhäxade
där jag går.
Varifrån skulle jag få allt detta?
Jag själv är blekare än de.

Arvo Mets (1937–1997) räknas till de främsta utövarna av fri vers på ryska, ett poesispråk dominerat av rimbundna och metriskt striktare former. Mets föddes och växte upp i Tallinn, i en familj där ingen talade ryska. Sina första dikter skrev han på estniska, men övergick till ryska sedan han på egen hand lärt sig språket i unga år. Större delen av sitt liv bodde och arbetade han i Moskva. Han gav ut en knapp handfull tunna diktsamlingar och var i övrigt bland annat verksam som litteraturkritiker, översättare och introduktör av estnisk litteratur. Åren 1975–1991 ingick han i redaktionen för den anrika tidskriften Novyj Mir. Mets melankoliska, ibland milt ironiska dikter, ter sig vid en första anblick inte mycket ut för världen. Men deras djärvt ordkarga uppenbaranden – influerade i synnerhet av japanska kortdiktstraditioner – har rett sig en egen plats i modern ryskspråkig poesi. Dikterna präglas av ett ofta vardagligt och personligt men förtätat språk, där varje ord bärs med omsorg och skapar drastiska miniatyrer, brokiga mosaiker, av sovjetiskt och postsovjetiskt liv. Samtidigt ryms här klangrika impressioner av naturens och årets skiftningar, som fångar det tidlösa och allmänmänskliga.

© Alan Asaid. Får ej användas utan tillåtelse.