Amy Lowell, ur Nio dikter om Amerika




KONGRESSBIBLIOTEKET

Jorden är en fråga om färg.
Se den röda leran och de umbrabruna, saltgrå bergen;
se viddernas och slänternas strödda och famnande grönska,
bladgrönskan, buskgrönskan, vattenväxterna och snögrönskan
i trädgårdar och skogar.
Se det röda hos blommorna – hibiskus, vallmo, geranium;
det rosenröda hos små blomster – ängsbräsma, viva;
harlekinskuggorna hos luktärt, orkidé, pensé;
saffran, krapp och krom över stilla vatten;
silver och stjärnblått, det vinblå över hav och oceaner.
Betrakta stjärnorna om natten, namnge deras färg;
räkna och räkna om molnens nyanser i solnedgång och gryning.
Och människorasernas olika färger –
vilka är de?
Och vilka är vi?
Vi, folket utan ras,
utan ett språk;
av varje ras, och av ingen;
av varje tungomål, och ett påbjudet;
av varje hävd och varje förflutet,
av ingen hävd och inget förflutet.
Ett lapptäcke och en altartavla,
vaga som havets dimma,
tallösa som skogens träd,
som lever i nuet,
bygger en framtid.
Vår färg är en brokig värld.
Inga färger skär sig,
alla skär sig och skiftar,
och i skiftet kommer nya färger och förgår,
råder och består,
och ingen ska kunna säga vilka som blir kvar,
för de som har försvunnit kommer åter,
och de som ingen människa har sett lyser fram och är.
 
Var i hela detta Amerika föreställs vi
som i denna sal?
Vita pelare släta som glas,
kupol på kupol,
balkong på balkong,
trappor och balustrader till dem,
gul marmor och röda plattor av den,
allt stiger, spirar, flyger fram i färg.
Färg runt kupolen och ända upp till den,
färg i knyckar, i drakflykt, mot den andra kupolen,
ljus som faller, kastar sig över färgen,
ett pilregn över de glasljusa pelarna,
en färgpalett som spinns till vita pelare,
som förenas, svalnar, till jämna strålar av skarpt
och sammanträngt ljus.
Här är Amerika,
denna vidsträckta, röriga skönhet,
denna grälla, snabba, rastlösa prakt,
mäktig, överväldigande, rå, av alla former,
som alstrar majestät ur ymnighet,
räds ingen brist på samklang,
storslagen i sin djärvhet,
märklig röjare av mallar,
som skrattar med styrka,
stormar det förflutna,
ärofull och segerrik,
förstörare, grundare,
en okuvlig kärna av världen,
som omdanar en gammal värld,
som virvlar in i en ovärld av allfärgat ljus.
 
Men bortom den brokiga hallen?
Innanmätet och buken,
de blodstinna ådrorna, hjärtat, viscera,
vad av detta?
Bara om natten talar de,
bara om natten vaknar rösterna och talar.
Det finns ord i ådrorna på denna varelse,
det finns ännu klang som sjunger i dess bröst:
tysta röster, som viskar vad den ska säga,
en fryst musik som bultar i dess puls.
Det är rösterna av döda i raseri som aldrig dör,
de rasar av kärlek och liv, obetvingliga,
förestavar sin tro genom tidens nycker.
Det är musik framförd av den allsmäktiges trumpetare
som begråter ett förlorat tillstånd,
som ljuder en pånyttfödelse som står i morgon.
Hör! Denna musikorkan har inget slut,
dessa rösters tal har varken början eller slut;
de slits isär som himlens färger
över gravplatser för tiotusen släktled.
 
När vi är som Nineve, när våra vita pelare har fallit och förötts,
när vår kupol av färger är strimmig av kryllande insekter
och fläckad av fuktig lerjord –
vem ska då bygga en kupol att hysa våra ord och vår musik?
Ur vems mage ska vi uppstå till nytt liv?
Ett nytt liv,
bortom störtsjö och förödelse,
ett obevekligt liv genom tysta ord,
av brusande lugn genom idelig musik,
oberört av detta så att det segrar
och blir blod och hetta och all drivkraft
hos det dolda fjärran som jämt ansätter och piskar ett statiskt nu
av mänsklighet.







VÅRTBITARNA
Vid Michigansjön

Vårtbitarna gned toner i de dunkla träden
och jag tog dem för små vita skelett
som spelade giga med ett par fingerben.
 
Hur längesen är det som indianer vandrade här,
smög fram över strändernas sand på mjuka fötter?
Hur längesen är det som indianer dog här
och sanddynerna gned deras benpipor vita?
Döda indianer under sanden som spelar med sina benpipor
mot band av wampum.
Rötter från nya, unga träd har slitit sönder deras gravar,
men i grenarna sitter små vita skelett
och raspar bittra sorgesånger i augustinatten.







TILL CARL SANDBURG

Jag gissar att jag är släkt med Endymion,
om inte annat har jag älskat månen en lång tid.
 
Jag har sett den framskymta i mattat silver,
skjuta små silverpilar i kärrets gölar i skymningen.
Jag har sett den i höjden, ett rundat majestät,
som gör sig en eldjuvel av en havsbukt.
Jag har sett morgonmånen, illa tilltygad,
halta ner från en färgsatt himmel.
I kväll såg jag en aftonmåne
gömma sig bland trädgrenarna
i syrsornas sjungande tystnad,
och en man sjöng sånger till en svartryggad gitarr.
 
I dag såg jag ett land jag kände väl men aldrig hade sett.
Ett land där majsfälten breder sig milslångt ut mot en trädgräns,
ett land där en flod, brun som brons, strimmig av vattenväxternas
framflutna grönska,
glider fram mellan ett äppelfält och en veteåker.
Ett land där ögat vandrar över stora avstånd
och återvänder längs den runda himlens kurva,
mätt av grönt och blått, trött och uppiggat av nejdens töjning.
Månen hejdar sig kort i en rämna i löven
och berättar en ny historia,
historien om en man som bor i ett hus
med ett päronträd framför dörren,
historien om små gröna päron som skiftar och mognar,
om långa trumpetträdskapslar som växlar till gult
genom septembers dagar.
Där finns en kvinna i huset, och barn,
och ute sover majsfälten och träden viskar till eldflugorna.
Så har jag sett mannens land, och hört hans sånger
innan de mängts med ord.
Och månen sa till mig: ”Jag ger dig nu detta”, och fortsatte
vidare bland träden.
Och mannen sjöng vidare, mjukt ledsagad av den svartryggade
gitarren.







STAFFLIBILD
Minnesdagen

Vanligtvis är hon tvätterska,
men just i dag är hon änka.
En viktig distinktion som rättfärdigar
en sorgsen framtoning
och att hon bär sin bästa svarta bombasin.
Visst, hon är ju bara en simpel änka,
och hennes man var ett fyllo som misshandlade henne,
men hon glömmer aldrig att det är hans förtjänst
att hon rankas trea på kyrkogården,
strax bakom krigsänkorna och guldstjärnemödrarna.
Hon önskar att han tagit värvning
i stället för att ljuga om sin ålder
och sedan plötsligt dö i lunginflammation,
tills hon inser att han kunde ha återvänt
och då misshandlat henne precis som vanligt.
Tanken renar henne på avund och hon låter dugga
ett par nöjda, falska tårar
över glasklockan med de konstgjorda blommorna
hon brukar lägga på hans grav;
det är en vacker gravvård, som många har beundrat.
Med en lycklig känsla av smärtsam förlust böjer hon huvudet
över glasklockan,
rätar sig sedan och börjar ostadigt gå mot grinden, stödd på
armen av en vän som erbjudit henne skjuts hem.
Uppe på sitt vindsrum viker hon varsamt bombasinen
och viskar för sig själv: ”Det var en vacker minnesdag.”






 
MAGNOLIATRÄDGÅRDARNA
Charleston, South Carolina

Det var en besvikelse,
för jag ogillar magenta
och trädgården var en enda eld av magenta
som exploderade likt en bomb i den ljusfärgade stillheten
denna våreftermiddag.
Varken blåregn som föll genom spansk mossa,
eller cherokeerosor som stänkte trädens toppar fulla av
månformade stjärnor,
eller de små utplanterade blomstren av Rosa banksiae,
förmådde släcka flammorna av rå magenta.
Rubens kvinnor som skakar sina feta kroppar
i yppigt självbehag
tills kurvorna och färgerna av kött
helt kväljer synen –
just sådan var magentan.
Hatfylld,
ångande av vällust,
djurisk och obscen –
jag minns dig som något man bör glömma.
Men jag vårdar minnet av den ofärgade flodens lena båge,
och rödvingetrupialernas sprödklara sång
i marskgräsen på andra stranden.







CIRKUSTÄLT VID MICHIGANSJÖN

Jag betraktade den stora sjön från mitt fönster,
och Shakespeare, och Keats, och Whitman stod vid min stol
och påpekade saker för mig som jag kunde ha missat.
De bjöd mig att notera hur ljusglansen svävade över ytan,
hur blått spred sig i vidare blått över det platta, närmade vattnet,
dess krusade kontur längs stranden.
Men tågen dånade under mitt fönster, ångade och gnisslade,
och från cirkustälten bortom järnvägsspåren
kom ett utdraget böl av toner från en blåsorkester.
”Mr Shakespeare”, sa jag, ”kan ni vara så vänlig och upprepa,
jag hörde inte riktigt.
Och Mr Keats, var så god och säg det där igen,
jag vill inte gå miste om något.”
Bara Walt Whitman fortsatte prata,
rullade ut ord som svepte genom larmet likt en tung måne
genom moln,
och hans utsträckta arm pekade mot sjön, klöv huvudtältet
i två delar och utplånade cirkusflaggan.
 
Så höll det på hela dagen,
och poeterna drog sig undan, förbryllade,
och cirkustältet svällde till vidunderlig storlek
och slog ut framför mig som hela Amerika.
Och jag uppfylldes av bedrövelse över att djungeldjur
förslösade sig på sågspån,
och trapetskonstnärernas ära och sorg och helt
otjänliga fulländning
skar i mina nerver som sting av hagel.
Så var det hela dagen.
Och hela dagen såg jag hur mitt land uppslukades
av det väldiga tältet,
långt från alla träd försmäktade det i hett damm,
tjöt det ut sitt nöje billigt och våldsamt
genom grälla jordnötsmän och clowner.
 
Natten kom, orkestern malde på och skarpa ljus tändes i tältet.
Jag hade upphört att tänka. Jag stirrade ut från fönstret
och slog takten på stolens armstöd.
Bortom tältet kröp den stora sjön ihop i mörker, väntade.
Jag föreställde mig att den väntade på att säga något
till de fängslade djungeldjuren,
och till trapetskonstnärerna som lurat döden ännu en dag.
Även jag väntade tills tältljusen hade slocknat
och fyrarna blänkte rött och vitt i jämna pulsslag
över halva mitt svarta fönster.
Och Shakespeare, och Keats, och Whitman kom tillbaka
och tillsammans betraktade vi de rörliga skenen,
tysta såg vi dem pulsera längs ena halvan av fönstret.
En elefant trumpetade, drömde om vatten och frodiga träd,
och en sjakal glömde sin bur, ylade till lukten
av det kurande vattnet,
och jag skrev en dikt till trapetskonstnärerna som de aldrig ska läsa,
och jag visade den för mina kolleger, som bara nickade,
för de stod och betraktade de svängande fyrskenen,
roterande rött och vitt – rött och vitt – långsamt, lugnt, 
över halva mitt fönster.







ST. LOUIS
Juni

Platt,
platt,
så långt ögat når,
åt alla håll.
Ett gigantiskt land,
med en väldig flod,
som ångar av fuktig, olidlig hetta.
Trädgårdarna är små quincunxar av goferträ,
plogarna och hästarna är barnleksaker som ritar
lustigt flacka streck på en ändlös yta.
Stora stycken av liv i samklang med landet,
stora lungor att inandas denna heta, våta luft.
 
Men det är inte mitt.
Mitt är ett land av kullar
som ligger som heraldiska legenddjur
runt vita byar.
Ett land av sjungande almar och tallar,
ett rastlöst upp och ner-land,
som stiger, faller, söker nya konturer,
där vägarna svänger var hundrade meter,
där bäckar rabblar bortglömda indiannamn för trötta bondgårdar,
och matta spiror på gamla bönehus
ståtar med sina gyllene flöjlar i tappert trots mot en skymningshimmel.
 
Här fylls allt av en hetta seg som kokta fjädrar,
floden rinner fram i ånga.
Där står syrenerna i blom,
svalt blålila, vinröda, vita,
fanfärger till tysta gårdsplan.
De växer år för år, går plötsligt upp i gammal fulländning,
och säger ”Förr! Förr!” varje Vår.
Här är ”Nu”,
men ”Förr” är mitt med syrenerna,
det vita havets vadan och varthän,
och de heraldiska, sagostinna kullarna.

ur Amy Lowell, Nio dikter om Amerika / Utgiven som nr 2 i småskriftserien Pamphilus av Ars Interpres Publications, 2020 / ISBN 978-91-985227-6-1

Originaltitlar: The Congressional Library, Katydids, To Carl Sandburg, Easel Picture, Magnolia Gardens, Circus Tents by Lake Michigan, St. Louis. Dikterna ingår i de postumt publicerade samlingarna What’s O’ Clock och Ballads for Sale (Houghton Mifflin company, 1925 resp. 1927)

© Alan Asaid. Får ej användas utan tillåtelse.