Första delen av Nikolaj Gogols Näsan

I

Den 25 mars hände något mycket egendomligt i Petersburg. Barberaren Ivan Jakovlevitj, som var bosatt på Voznesenskij prospekt (släktnamnet har fallit i glömska, det syntes inte ens på skylten till hans salong, vilken visade en man med löddrig kind intill texten: ÄVEN ÅDERLÅTNING), barberaren Ivan Jakovlevitj vaknade ganska tidigt och uppfångade doften av nybakat bröd. När han reste sig en aning i sängen fick han se sin hustru, en rätt så aktningsvärd dam med starkt tycke för kaffe, i färd med att plocka ut nygräddat bröd ur ugnen.

– I dag tänkte jag hoppa över kaffet, Praskovja Osipovna, sade Ivan Jakovlevitj, i stället skulle jag gärna ta färskt bröd med lök.

(Ivan Jakovlevitj ville förstås ha bäggedera, men han visste att det var omöjligt att be om två saker samtidigt, då Praskovja Osipovna hyste stark avsmak för sådana påfund.) ”Inte mig emot”, tänkte hustrun, ”den idioten kan gott äta bröd – då blir det mer kaffe till mig”. Och så slängde hon fram ett bröd på bordet.

För anständighetens skull tog Ivan Jakovlevitj på sig sin frack över nattskjortan, slog sig ned vid bordet, strödde ut lite salt, skalade ett par lökar, fattade kniven och började skära i brödet med en högtidlig min. När han hade skurit brödet i två delar tittade han i mitten och fick där, till sin stora förvåning, syn på någonting vitaktigt. Ivan Jakovlevitj petade försiktigt med kniven och kände efter med fingret.

”Hårt!” sade han för sig själv, ”vad kan det vara?”

Han förde in fingrarna och drog ut – en näsa …! Ivan Jakovlevitj satt alldeles handfallen; så gnuggade han sig i ögonen och kände efter igen: en näsa, nog var det en näsa! Och den verkade dessutom bekant på något vis. Ren och skär fasa avtecknade sig i Ivan Jakovlevitjs ansikte. Men denna fasa var ingenting mot den harm som tog hans hustru i besittning.

– Var har du skurit av den där, ditt odjur? skrek hon i ursinne. Galning! Fylltratt! Jag går till polisen. En sådan skurk! Jag har redan hört från tre personer hur du sliter i näsorna under rakningen – de sitter ju knappt kvar efteråt.

Men Ivan Jakovlevitj var mer död än levande. Det hade nu gått upp för honom att näsan tillhörde ingen mindre än kollegieassessor Kovaljov, som han brukade raka varje onsdag och söndag.

– Ett ögonblick, Praskovja Osipovna! Jag ska linda in den i en bit tyg och lägga den i hörnet: där kan den få ligga en stund, så tar jag med den på vägen ut.

– Aldrig i livet! Skulle jag gå med på att ha en avskuren näsa liggande i rummet! Din vidbrända skalk! Det enda du tycks kapabel till är att dra rakhyveln över strigeln, och snart är du väl inte ens i stånd till det heller, din gris! Att jag skulle försvara dig inför polisen …? Det kan du glömma, ditt fä! Din dumma stock! Bort med den! Bort, säger jag! Det spelar ingen roll vart, väck ska den!

Ivan Jakovlevitj stod alldeles orörlig. Han tänkte och tänkte – men visste inte vad han skulle tänka.

– Det vete tusan hur det här har gått till, sade han slutligen och kliade sig bakom örat. Om jag var full eller inte när jag kom hem i går, det kan jag nog inte riktigt avgöra längre. Men allt pekar på att det rör sig om en exceptionell händelse: bröd är ju något man bakar, och en näsa är något helt annat. Nej, jag begriper ingenting …!

Ivan Jakovlevitj tystnade. Tanken att bli påkommen med näsan och gripas av polisen gjorde honom helt tom i huvudet. Han kunde redan framför sig skymta konstapelns vackert silverkantade klarröda krage, värjan vid sidan … och han började skaka i hela kroppen. Till slut plockade han fram sina lortiga byxor och stövlar och drog skyndsamt på sig dem, varpå han ackompanjerad av Praskovja Osipovnas smattrande förebråelser virade in näsan i en trasa och gick ut.

Första tanken var att han omärkligt skulle försöka stoppa in den någonstans: till exempel bakom stenstolparna till någon grind, eller liksom råka tappa den och sedan snabbt försvinna in på en tvärgata. Men olyckligt nog stötte han hela tiden på någon bekant, som genast undrade: ”Och vart är du på väg?” eller: ”Och vem är det du ska raka så här tidigt?”, så att Ivan Jakovlevitj aldrig fick en chans. Vid ett tillfälle lyckades han verkligen tappa näsan, men en vaktpost pekade på håll med sin hillebard och sade: ”Ta upp det där! Ja, det där som du tappade!” Och Ivan Jakovlevitj hade inget annat val än att plocka upp näsan och stoppa den i fickan. Han blev allt mer förtvivlad, särskilt som människorna hela tiden blev fler och fler på gatorna i takt med att butikerna och bodarna öppnade för dagen.

Han beslutade sig för att gå mot Isaksbron: kanske kunde han slänga den i Neva …? Här måste jag emellertid flika in en ursäkt: jag har ju ännu inte i egentlig mening presenterat Ivan Jakovlevitj, denne i flera bemärkelser så aktningsvärde man.

Ivan Jakovlevitj var, som varje hederlig rysk yrkesman, en fruktansvärd suput. Och fast han varje dag rakade främlingars hakor var hans egen alltid orakad. Fracken som Ivan Jakovlevitj ständigt hade på sig (Ivan Jakovlevitj bar aldrig syrtut) var skäckig, det vill säga från början hade den varit svart men var nu helt och hållet apelkastad i brungula nyanser; kragen var blanksliten och av de tre knapparna återstod inte mer än ynkliga trådstumpar. Ivan Jakovlevitj var en betydande cyniker, och när kollegieassessor Kovaljov som vanligt under rakningen sade: ”Att dina händer jämt ska stinka så, Ivan Jakovlevitj!”, svarade Ivan Jakovlevitj med en motfråga: ”Varför skulle de stinka?” – ”Inte vet jag, men de stinker”, avslutade kollegieassessorn, varpå Ivan Jakovlevitj tog sig en pris snus och som vedergällning började tvåla in honom på kinderna, under näsan, bakom öronen och under hakskägget, kort sagt överallt där det föll honom in.

Denne högst aktningsvärde medborgare befann sig nu alltså på Isaksbron. Han såg sig försiktigt omkring; sedan lutade han sig fram över räcket, liksom för att se efter hur mycket fisk som passerade under bron, samtidigt som han omärkligt släppte taget om trasan med näsan. Genast var det som om en stor sten fallit från hans bröst: Ivan Jakovlevitj kunde inte hålla tillbaka ett litet leende. I stället för att gå och raka ämbetsmännens hakor tog han sikte på en inrättning med skylten ”Mat och te” i föresatsen att beställa ett glas traditionell punsch, när han plötsligt i änden av bron lade märke till en synnerligen välvårdad konstapel med breda polisonger, trekantig hatt och värja. Han blev alldeles skräckslagen; men konstapeln viftade med fingret och sade:

– Kom hit ett ögonblick, är du snäll!

Ivan Jakovlevitj, som kände etiketten, tog redan på avstånd av sig skärmmössan, skyndade fram och sade:

– God dag, Ers nåd, må ni ha hälsa och välgång!

– Inget ersnådande, tack. Säg mig i stället, vad sysslade du med där på bron?

– Jag svär, ers välborenhet, jag kom just från en rakning och tittade bara efter hur snabbt floden rinner.

– Du ljuger! Så lätt kommer du inte undan. Svara nu på min fråga!

– Jag kan erbjuda mig att raka Ers excellens två gånger i veckan eller kanske till och med tre, helt förbehållslöst, svarade Ivan Jakovlevitj.

– Nej du, vännen, det duger inte! Tre barberare rakar mig redan, och de betraktar det dessutom som en stor ära. Seså, vad sysslade du med där borta?

Ivan Jakovlevitj bleknade … Men här sveps allt i ett töcken, och vad som sedan exakt följde är det bestämt ingen som vet.

© Alan Asaid. Får ej användas utan tillåtelse.